Syftet med denna kandidatuppsats är att analysera hur utställningen Folkmusik 2.0 – svensk hip hop remixad påvisar det utställningens titel påtalar, att svensk hiphop kan kategoriseras tillhöra den samtida svenska folkmusiken. Uppsatsen är uppdelad i en platsundersökning och en verksanalys. Utställningen visades på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm mellan åren 2017–2018 vilket tillsammans med Sergels torg och T-Centralen utgör det rumsliga sammanhanget som undersöks. Analysen av dessa platser utgår från Christian Norberg-Schulz teori beträffande fenomenet plats. Vidare analyseras tre av utställningens totalt nio verk utifrån Roland Barthes semiotiska tolkningsmetod vilken innefattar det denotativa-, lingvistiska- och konnotativa meddelandet.

Resultatet av platsundersökningen påvisar att utställningens rumsliga sammanhang cementerar påståendet beträffande hiphop som en sorts folkmusik då platsen upplevs inkludera hela den svenska befolkningen. Verksanalysen påvisar hur genren representerar socioekonomiskt utsatta områden, dess befolkning och gemenskap samtidigt som utanförskap, normativa könsuppdelningar samt fler manligt respektive kvinnligt kodade personer belyses. Analysen av utställningens verk resulterar dock i hiphopens tydliga intention av att inkludera hela det svenska folket, men att det finns en problematik beträffande en underrepresentation av kvinnligt kodade personer samt en exkludering av den övre samhällsklassen.

Nyckelord: Hiphop, folkmusik, graffiti, utställning, platsundersökning, rumslighet, Roland Barthes, Christian Norberg-Schulz, Santiago Mostyn, Senay Berhe, Helena Ringvold, Tim Dalrud, Per Larsson, Oliver Martin Henriquez, Kulturhuset Stadsteatern, Sergels torg, T-Centralen.