Syftet med studien är att analysera hur Åke Fant och Iris Müller Westermann i sina texter i böckerna Hilma af Klint – ockult målarinna och abstrakt pionjär (1989) och Hilma af Klint – abstrakt pionjär (2013) har påverkat konstverkens och konstnärens iscensättning. Jag studerar materialet med perspektivet performativitet genom att utföra en komparativ diskussion och ställa dessa frågor till materialet:

-  Vilken bild av af Klint presenteras i de två utställningskatalogerna? I vilka termer uttrycker och förklarar Åke Fant och Iris Müller-Westermann sin bild av Hilma af Klint?

-  Vad finns det för likheter och skillnader i de båda curatorernas iscensättningar av konstnären utifrån ett performativt perspektiv? Belyser deras val av iscensättning skilda ting, eller är de likstämmiga med varandra?

Jag delar in studien i tre kapitel. Det första kapitlet är en metodologisk beskrivning av Åke Fants bok Hilma af Klint – ockult målarinna och abstrakt pionjär (1989). Det andra kapitlet är en metodologisk beskrivning av Iris Müller-Westermanns utställningskatalog Hilma af Klint – abstrakt pionjär (2013). Kapitel tre är en komparativ diskussion om författarnas iscensättningar av Hilma af Klint ur ett performativt perspektiv. Jag diskuterar mitt empiriska material ur narratologi, iscensättning, intention och inramning.

Huvudresultatet i denna studie är att intentionen och den iscensättande inramningen påverkar berättelsen av Hilma af Klint som en gåtfull, mystisk och dold konstnärskvinna, även om intentionen var att ge henne konstnärlig upprättelse.