Denna essä avser att belysa vår samtid genom det tidiga 1800-talets utopiska rörelser, närmare bestämt kopplingen mellan nationalism och gudsrikestanken. I fokus står föreställningar om tid: hur förstås samtid och framtid som bemängd med dåtid? Hur uppfattar vi den samtidighet som vi delar med våra medmänniskor? 1800-talets människor skulle insistera på att frågan även bör vändas om: hur förstås samtid och dåtid som formad av framtid? Det är här Guds rike kommer in. Diskussionen tar avstamp i spänningen mellan nostalgi och utopi för att leda över till politiska projekt i svensk skönlitteratur vid mitten 1800-talet: konstruktioner av folk, utopiskt samhällsbyggande och kiliasm (föreställningar om Kristi återkomst och införandet av Guds rike). Mitt främsta exempel är Fredrika Bremers roman Syskonlif, utgiven revolutionsåret 1848. När nationalismen var en utopi och nationellt medvetande skulle skapas aktivt var idén om nationen en annan än idag.