Uppsatsen är en fallstudie om landskapsidentitet, där fallet utgörs av Ekshäradsgården på Skansen. Syftet är att studera hur och varför Ekshäradsgården kom till Skansen och undersöka hur byggnaden därefter har kommunicerats som kulturarv med fokus på landskapsidentitetens betydelse för såväl tillkomst som bruk Jag har använt mig av Benedict Andersons begrepp föreställda gemenskaper. Liksom för nationer kan detta begrepp också tillämpas på regioner som genom gränser, gemensamma kulturella rötter och språk fungerar som föreställda gemenskaper. Uppsatsen har strukturerats på så sätt att jag först undersöker Ekshäradsgårdens tillkomst och därefter dess användning som kulturarv på Skansen. Då det visar sig att Wermländska Sällskapet i Stockholm har en nyckelroll i båda dessa frågor har jag särskilt studerat Sällskapets förehavanden som de visar sig i arkivhandlingar, medlemsblad och jubileumsskrifter. I den värmländska landskapsidentiteten synes språket vara viktigt, eller rättare de värmländska dialekterna, och också författare som skildrar hembygdens natur och kultur. Den föreställda gemenskapen konstrueras och förstärks genom olika symboler och den sträcker sig ut över sina geografiska gränser till dem som flyttat från regionen och befinner sig ”i exil”, som medlemmarna i Wermländska Sällskapet i Stockholm. Ekshäradsgården, huset som flyttats från byn Norra Skoga i Ekshärads socken i Värmland och blivit ett kulturarv i Skansens samlingar, har också under lång tid använts av Wermländska Sällskapet för sammankomster av olika slag och därigenom blivit en symbol för landskapsidentiteten. Wermländska Sällskapet tog initiativet till att flytta en gård från Värmland och deltog aktivt i processen och genomförandet genom att organisera insamling av medel till nedtagande och återuppförande på Skansen. Ekshäradsgården invigdes i maj 1954.