Syftet med denna studie är att undersöka hur förskollärare från olika förskolor i Stockholm beskriver arbetet för att göra barn i behov av stöd delaktiga i förskolans verksamhet. Det teoretiska perspektiv som valts till denna uppsats är det sociokulturella, där tyngdpunkten lagts på att synliggöra betydelsen av socialt samspel för att barn i behov av stöd ska få möjlighet att utvecklas. Men även språkets betydelse för barns utveckling är något vi velat belysa i vår undersökning. De centrala sociokulturella begrepp som använts i denna uppsats är samspel, språk, kommunikativa stöttor och den närmaste utvecklingszonen. Metoden som använts är semistrukturerade intervjuer av 6 förskollärare som arbetar på 6 olika förskolor i Stockholm.

Ur empirin kunde vi finna två framträdande teman som vi valde att namnge anpassningar och förhållningssätt. Förskollärarna gjorde ständiga anpassningar efter barnens behov i syfte att möjliggöra för dessa barns delaktighet. Det förhållningssätt som nämndes ha betydelse i arbetet med dessa barn var ett relationellt förhållningssätt där en god relation till barnet och att utgå från det specifika barnets behov var det som förespråkades. Slutsatsen vi kom fram till var att arbetet med delaktighet för barn i behov av stöd i förskolan inte vara helt enkelt utan kantades av hinder, som framförallt handlade om bristande strukturella förutsättningar i förskolans verksamhet. Förskollärarna uppgav också att begränsad språklighet hos barnen försvårade arbetet med delaktighet. Utifrån detta menade de även att språket var av stor betydelse i arbetet med delaktighet för barn i behov av stöd.