Uppsatsens ambition är att undersöka förutsättningarna för kommuner att styra den urbana utvecklingen med hjälp av markanvisning som verktyg, samt hur maktfördelningen ser ut mellan kommun och byggherre. Uppdelat på tre teman undersöks och analyseras 1) vilka rationaliteter som ligger bakom användandet av markanvisningen i dess olika former. 2) kommunernas praktiker vad gäller kravställning i markanvisningar. 3) kampen om makten och hur den inbäddas i ett samarbetsnarrativ. Representanter från sju olika kommuners mark och exploateringsenheter intervjuas för att få kunskap om respektive kommuns praktiker och förhållningssätt. Empirin visar på skillnader i hur kommunerna uppfattar och utnyttjar handlingsutrymmet för styrning, vilket tyder på att det existerar självbestämmande hos kommunerna i dessa frågor. 

Uppsatsen avslutas i ett större perspektiv där följden av svag formell lagstiftning och ett kommunalt markägande befäster kommunernas maktposition gentemot de privata aktörerna. Uppsatsen försöker sedan förklara med hjälp av en diskussion kring begreppet governance hur det går att förstå förhållandet mellan kommun och privat aktör och hur makten är fördelad. Uppsatsen argumenterar för att kommuner har anammat nyliberala styrningsteknologier och kan på så sätt följa marknadens spelregler utan att det offentligas maktposition i någon större utsträckning hotas.

Uppsatsen ämnar bidra till den tidigare forskningen genom att nyansera bilden av den nyliberala planeringen och visa på hur just dessa sju kommuner hanterar relationen med privata aktörer.