Att Birgitta Trotzigs verk kretsar kring vansinnet är en etablerad sanning i forskningen. Ofta har hennes gestaltning av mental ohälsa tolkats via politiska och postmoderna referenser. Trotzig själv har i olika sammanhang betonat att hon skriver "väldigt religiösa böcker". I mitt föredrag närmar jag mig psykisk sjukdom som tema och diskurs i hennes författarskap utifrån den kristna hamartiologin. Min startpunkt är Kierkegaards psykologiserande teori om synden i Begrebet Angest och Sygdomen till Döden, verk som haft stor betydelse för Trotzigs förståelse av jagets inre dynamik. Dessa klassiska intertexter kompletterar jag med den inflytelserika katolska 1900-talsteologi som i Kierkegaards fotspår försöker inkorporera psykopatologin i syndens sfär. Att denna religiösa systemreferens produktivt kan appliceras på Trotzigs människoskildring försöker jag visa genom en analys av de fyra huvudgestalterna i romanen Dykungens dotter - Mojan, flickan, pojken, gårdskarlen - och deras neuroser. Utifrån de nämnda teologiska teorierna diskuterar jag avslutningsvis varför nåden hos Trotzig inte får generera ett motsvarande psykiskt välmående.