This thesis explores the ways in which upper secondary students in Sweden navigate the introduction of generally available generative artificial intelligence (GenAI) and how they use it as a tool for their schoolwork, with the aim of exploring the implications for metacognitive development and didactics. This research is situated at the intersection of AI in education, self-regulated learning, and didactic theory, and explores students’ experiences and usage patterns of GenAI during a period of rapid technological change and limited institutional guidance. The study is based on a mixed-methods design, and comprises three papers: a survey-based analysis of the obstacles faced by students in terms of planning, focusing, and motivation; a qualitative study of 13 students’ perspectives on GenAI; and a quantitative survey of 1,266 students, in which descriptive statistics and latent class analysis are used to identify distinct user profiles. The findings reveal that a large proportion of student had adopted GenAI for schoolwork, primarily for information gathering and process support, but also as a shortcut, often without formal guidance. A discussion of these findings is presented in light of didactic theories, and it is shown that both GenAI and the idea of GenAI cause and reveal breaches in the didactic contract, leading to the erosion of trust and posing risks to students’ development of essential skills. In order to handle the disruption arising from GenAI, it is argued that structured education and guidance are required for self-regulated learning and GenAI, and that these should be integrated into subject-matter teaching. These insights will contribute to ongoing debates on digital competence, educational equity, and the role of emerging technologies in shaping future teaching and learning.

Den här avhandlingen utforskar hur svenska gymnasieelever navigerar uppkomsten av allmänt tillgänglig generativ artificiell intelligens (GenAI) och hur de utforskar det som ett redskap för skolarbete, i syfte att undersöka vilka implikationer detta har för metakognitiv utveckling och didaktik. Avhandlingen befinner sig i gränslandet mellan AI i utbildning, självreglerat lärande och didaktik, och studerar elevers erfarenheter och användningsmönster av GenAI under en period som karaktäriseras av snabb teknologisk utveckling och begränsat stöd från utbildningsinstitutioner. I avhandlingen används såväl kvalitativa som kvantitativa metoder, och bygger på tre artiklar: den första är en enkätbaserad statistiskt beskriven och tematisk analys av vilka hinder som gymnasieelever stöter på kring planering, fokusering och motivation; den andra är en tematisk analys av 13 gymnasieelevers perspektiv på GenAI; den tredje är en kvantitativ analys av en enkät med 1266 gymnasieelever, analyserad med deskriptiv analys, latent klassanalys och statistiska tester för att identifiera och beskriva användarprofiler. Resultaten visar att gymnasieelever brett har anammat GenAI som ett verktyg för sitt skolarbete framför allt för informationssökning och processtöd, men även som en genväg för att bli av med skolarbete, men också att detta har skett i stor utsträckning utan formell vägledning. Resultaten diskuteras i ljuset av didaktisk teori och visar att GenAI och idéer om GenAI påvisar och ger upphov till brott i det didaktiska kontraktet. Detta har lett till skador i förtroenderelationer och risker för elevers utveckling av centrala förmågor. För att möta effekterna av GenAI argumenterar avhandlingen för strukturerad undervisning i självreglering och GenAI, samt att dessa integreras i ämnesundervisning. Avhandlingen bidrar till pågående diskussioner om digital kompetens, likvärdighet i utbildning, och ny tekniks roll i framtida undervisning och lärande.