En utmaning för kunskapsteoretiker och filosofer är relationen mellan den värld vi ser och kunskaper eller teorier, idéer om denna värld. Vad är det vi ser? Och hur överförs det vi ser till mentala bilder. Perception och varseblivning har därför betraktats som en viktig psykologisk fråga. Här aktualiseras frågan vad som utmärker den värld vi ser. Neurofysiologi har utvecklats under de senare åren och kan fastställa vår hjärnas funktionssätt och på ett mer och mer förfinat sätt identifiera  våra nervbanor och områden i hjärnan där mycket av de mentala aktiviteter som rör var våra olika varseblivningar äger rum. Men denna kunskap kan aldrig besvara hur och vad det är vi varseblir, det vill säga hur vi skapar kunskap om världen så att den blir begriplig för oss som människor. I det här kapitlet kommer jag därför att diskutera abduktion som en tänkbar tankefigur för att kunna förstå hur vi som människor med vårt kunnande och vårt sätt att varsebli den värld vi lever i har kommit att framträda. Jag kommer till stor del förankra min diskussion i ett försök att bland annat förena Piaget, Peirce och Gibson.