Katarina Winter och Anne Kaun utvecklar i den här artikeln begreppet ”digitala trygghetsteknologier” för att beskriva nya digitala initiativ för att öka tryggheten i våra offentliga rum. Med avstamp i forskning om säkerhetisering och i teknik- och vetenskapsstudier (STS) visar de att även till synes ”mjuka” teknologier, som ofta presenteras som mindre ingripande och mer legitima, riskerar att normalisera och förstärka en logik där trygghet görs till en fråga om övervakning, kartläggning och kontroll. Den begreppsliga diskussionen illustreras empiriskt med material från tre fallstudier av olika typer av fenomen som faller under deras begrepp. Genom att introducera och problematisera begreppet digitala trygghetsteknologier vill Winter och Kaun möjliggöra analyser av teknologiers diskursiva, materiella och politiska implikationer för hur trygghet produceras, för vilka subjekt som målas upp som hot eller skyddsvärda, samt för hur ansvar förskjuts mellan offentliga och privata aktörer.