Syftet med artikeln är att studera samtida utbildningspolitiska iscensättningar av lek i styr- och policydokument för institutionaliserad fritidsverksamhet (IFV) i Sverige, Finland, Island, Norge och Australien. Teoretiskt tar studien avstamp i ett socialkonstruktionistiskt perspektiv tillsammans med inspiration från en språknära diskursanalytisk ansats. Det analytiska arbetet utmynnar i följande etiketter: Vilken betydelse tillskrivs lek i institutionaliserad fritidsverksamhet (IFV)?, Lek som legitimering av lärande? samt Vilken lek blir möjlig? I styr- och policydokumentens språkliga hantering framträder förskjutningar av lekbegreppets betydelse till förmån för utbildningspolitiska intressen som bland annat syftar till att vidga barns lärande och medborgarfostran i tid och rum. I relation till detta diskuterar artikeln frågan om barns universella rätt till lek med utgångspunkt i FN:s Barnrättskommittés definition av lekbegreppet.