Svenska akademien instiftades år 1786 med uppgift att måna det svenska språket och höja nationens ära. Detta uppdrag utfördes bland annat genom att akademien varje år till sin högtidssammankomst slog en medalj och höll ett hyllningstal över en historisk svensk man.
I föreliggande artikel studeras dessa tal och medaljer som meningsbärande berättelser i sin samtid, från akademiens instiftande år 1786 till Gustav III:s död år 1792. Genom att analysera teman, ämnen och motiv besvaras frågan vad en nationell hjälte ansågs vara från kungligt auktoriserat håll i det sena 1700-talet. En ytterligare problematik som artikeln belyser är spänningen mellan det hierarkiska ståndssamhället och ett framväxande nationellt medvetande; akademien hade ett uttalat nationalistiskt syfte, samtidigt som den verkade för bevarandet av ett hierarkiskt samhällssystem.
Undersökningen visar att akademiens hyllningar av historiska svenskar utgick från en ståndshierarkisk samhällsuppfattning där överheten agerade sedelärande exempel. Hyllningsobjekten hämtades uteslutande från adeln och hade framförallt utmärkt sig som krigare i utbyggandet av den svenska stormakten under 1600-talet. På detta sätt – och genom ett exkluderande språkbruk – gick akademien i försvar för en samhällsordning som ansågs hotad. Svenska akademiens personhyllningar verkade på sätt i en förmodern exemplumtradition. Samtidigt banade de väg för 1800-talets folkliga nationalism genom att formulera idéer om svenskhet och nationella särdrag. I sin strävan att bevara det hierarkiska ståndssamhället bidrog eliten på så sätt till dess upplösning.
Namnändring har 2015 skett till Tunefalk.