Kerstin Bornholdts avhandling i historia inleds med en skildring av historiens första olympiska 800-meterslopp för kvinnor, genomfört i Amsterdam 1928. Spännvidden i vittnesuppgifterna är påfallande: där någon skakas av åsynen av kvinnor som utmattade kollapsar efter att ha passerat mållinjen, ser andra en helt normal trötthet efter genomförd tävling. Den förhärskande bilden kom dock bli den att ett flertal av deltagarna var utpumpade intill medvetslöshet. Föga hjälpte det att en kvinnlig läkare, Hede Bergmann, efter ett möte med de kanadensiskor som orsakat allra mest upprörda känslor kunde förmedla att de hade kastat sig till marken inte av utmattning, utan i besvikelse och frustration över den egna otillräckliga tävlingsinsatsen. Inte heller det faktum att samma kanadensiskor dagen därpå erövrade guldet i 100-meterstafetten tycks ha haft någon betydelse. Skandalen var ett faktum och skräckbilden ”Amsterdam 1928” etablerad för lång tid framöver. Det skulle dröja ända till 1960 innan kvinnor återigen tilläts springa så långt som 800 meter i olympiska sammanhang.