Hannes Råstams bok är en svidande vidräkning med svenskt rättssytem, psykiatriksa behandlingsideologier och inställsamma medier. Thomas Quick gav medierna ett oöverträffat stoff om sadism, pedofili och kannibalism och de utnyttjade beredvilligt den dramatiska potentialen. Utrymme för källkritiskt ifrågasättande fanns inte. Råstams bok övertygar men är inte invändningsfri. Källhänvisningar saknas och ibland gestaltar Råstam sitt stoff på ett sätt som gör att texten liknar en novell. Man hade också gärna sett att han dröjt vid de motsägelsefulla bilder av Quick som växer fram. Ena dagen är han en intelligent manipulatör, andra dagen en missbrukare som inte vet vem eller var han är.