This study ­is the first dissertation where the genre of reportage (in the U.S. classified as literary journalism) is systematically mapped with the help of narratology. Using tools primarily from structural discourse narratology, the thesis examines, describes and maps written reportages as narratives. Rhetorical and cognitive narratology complement the approach. 

The investigation rests on two assumptions. Firstly, a reporter’s professional purpose is to report about people and states of affairs outside the reporter herself. This results in a contextual commitment, which leaves traces in the narrative in the form of a textual commitment. The latter is in turn divided into narrative empathy and narrative compassion/sympathy. The thesis highlights the creation of narrative structures and stylistic features in reportages and the overall conclusion is that conceptions about a reporter’s professional purpose in fact do influence the narrativity of the text. 

Secondly, in contrast to news journalism, reportage is a personal genre that can be considered a directed reality: the content is taken from reality but the form is personal and a consequence of the writing reporter’s choices. The thesis presents a narratological model where the text develops in the interplay between three instances: a director, a narrator (in a first-person reportage a narrating reporter) and experiencing characters (in a first-person reportage including an experiencing reporter). The director should be regarded as a structuring property of the text itself. 

Part 1 provides a historical background to the reportage genre and the social side of the reporter role. In part 2, narrative characteristics of the genre are explored and defined together with the common roots of reportage and novels within realism and naturalism. Part 3 demonstrates how a contextual commitment can be transformed into a textual commitment. Throughout the dissertation, the director model is used to investigate differences and similarities between subcategories within the genre, sometimes between single texts, sometimes between reportage in general and fictional narrative. In part 4, a typology of reportage is presented. The genre is divided into five types of narration, based on the representational relation between how the physical reporter has collected information and in what ways an experiencing reporter is or is not apparent in the text. 

The thesis ends with a historicization of consonance and dissonance within the reportage genre. Consonance emphasizes the characters’ “here-and-now” and can be found within a broad, classical tradition of eyewitness reporting. Dissonance emphasizes the narrator’s retrospective perspective and can be found within the modernistic type of American New Journalism and in more experimentally written reportages from the most recent decades. The thesis demonstrates how both these ways of narrating may enable the reader’s narrative empathy with someone else than the experiencing reporter.

The analyses and conclusions are mainly based on Swedish reportages from 1819 to 2014. This material is complemented with international reportages from 1903 to 2007,  from Norway, Poland, Germany, Great Britain, Italy, Bohemia, Croatia, Belarus and the U.S. Accordingly, the dissertation demonstrates that traditions of reportage are primarily international and that the observations about narrative patterns within the genre are also relevant outside of Sweden. 

Translation is a careful process of carrying across the fullness of a spoken, written, signed, hummed or visualised message. Unavoidably, things will get lost, or spilled, along the way. In this publication, edited by three students in the International MA in Curating Art at Stockholm University, eleven artists address the act of translating across both human and non-human communication, thereby creating new universes in which to exist.

I sina verk som är en blandning av video och installation presenterar Mika Rottenberg sin tolkning av vår samtid. I utställningen Bowls Balls Souls Holes på Louisiana Museum för Modern Konst, Humlebæk i Danmark får museibesökare möjlighet att se hennes på samma gång politiska och estetiska videoverk när de utforskar den mänskliga tillvaron i det globala konsumtionssamhället. Videornas många gånger surrealistiska händelser karikerar och synliggör konsumtionens förgivettagna roll i allas vår vardag, samtidigt som de sätter ljuset på människans ofta förbisedda, märkliga vanor. Konstverkens installationer bjuder in museibesökarna att röra sig inom Rottenbergs värld när videons föremål spiller över i utställningsrummet. Där sammanfogas det virtuella – video – med det tredimensionella – installation – och betraktaren uppmärksammas på sin roll i det faktiska globala konsumtionssystem videon gestaltar. Uppsatsen syftar till att dels analysera video och installation, dels analysera deras intermedialitet och på vilket sätt konstverkens narrativ relaterar till psykoanalysens begrepp det kusliga (das Umheimliche).

Uppsatsens syfte är att diskutera fenomenet modekonst genom att analysera fyra museiutställningar som behandlar korsningar mellan konst och mode. Uppsatsen ställer sig frågorna hur förhållandet mellan fenomenen mode och konst historiskt har sett ut, hur respektive utställning definierar fenomenen respektive begreppen konst och mode, hur de avgränsar de respektive fälten samt hur modekonsten rör sig inom den hierarkiska relationen mellan konst och mode. I uppsatsen analyseras det historiska förhållandet mellan konst och mode, det förs en diskussion kring hur respektive utställningskatalog beskriver och avgränsar fenomenen respektive begreppen konst och mode i förhållande till modekonst och uppsatsen innehåller också exempelanalyser av verk som ställts ut i utställningarna för att fördjupa diskussionen kring den komplexa relationen mellan konst och mode. Uppsatsen avslutas med en diskussion kring fenomenen mode och konst utifrån begreppet hegemoni för att diskutera de hierarkiska relationer som man förhåller sig till i frågor kring konst i relation till mode. I uppsatsen används Norman Faircloughs kritiska diskursanalys som teori, men också som metod för att närma sig ideologi i materialets texter. Uppsatsen kommer fram till att konst och mode skiljer sig åt vad det gäller kapital, syfte och metod men att gränserna blir otydligare ju mer samarbeten som sker mellan fälten.

Uppsatsen undersöker de kontextuella transformationer hantverksföremålen i Petra Hultmans installation Artwork, Petra Hultman – Needlework, Mary Hultman – Woodwork, Hilding Hultman genomgår utifrån två utställningssituationer. Detta grundar sig i en historisk och kategorisk separation av hantverks- och konstobjektet. Uppsatsen tillämpar begrepp hämtade från semiotiken, Johanna Druckers begrepp affektiv gest samt diskussioner om hantverk, appropriering och upphovsmannaskap för att besvara frågor om vad transformationen utgörs av, hur verkets och föremålens historia påverkar tolkningsmöjligheterna och hur upphovsmannaskapet fungerar i relation till verket. Uppsatsens första kapitel utgörs dels av en diskussion om hur begreppen hantverk, appropriering och upphovsmannaskap förhåller sig till Hultmans verk, dels av en diskussion om hur verkets betydelser i utställningen Innan vi glömmer förankras i familjeband och historia. Uppsatsens andra kapitel består av en semiotisk analys av verket i utställningen Beckers konstnärsstipendium 2018 samt en diskussion om den affektiva gesten. Undersökningen visar att försättandet av hantverksföremålen i en konstkontext utgör en transformation från en funktionsmässig till en estetisk sfär varigenom funktioner omtolkas som betydelser. Den inverkan föremålens historia har på tolkningsmöjligheterna skiljer sig åt mellan de olika utställningssituationerna men påverkar i båda fallen tolkningen av verket. Slutligen förstås upphovsmannaskapet, som tillskrivs konstnären, vara skilt från verkets medskapare som i stället förstås som producerande aktörer.

Contemporary art spaces are typically structured in accordance with a visual paradigm. However, sound has the capacity to leak into other spaces and does not conform to visual logics. Still, sounding artworks are frequently presented in these spaces. Thus, the aim of this thesis is to examine the effects of leaking sounding works within art spaces with an emphasis on the sensory experience of sound, and to further the understanding of how this can be operationalised curatorially. The research is focused on these questions: How is sound operating to produce experiential effects in the respective exhibition situations? What are the transformative potentials of sounding works in art spaces? What are the curatorial implications of these effects?

The study investigates two cases, the exhibitions Mother Courage and Her Children (2022) and Undamming Rivers (2022) that both provide examples of the interactions of sounding works in contemporary art spaces. The material is gathered through observation and analysed using the theory of performativity. The analysis defines a set of terms that describe different experiences of sounding works in the art spaces. Furthermore, these effects are shown to operate transformatively on the art event as aspects of a contemporaneous production and reception of the art. The concluding discussion elaborates on the curatorial implications of these terms in the curation of sounding works to show how sonic leakage facilitates definition of space, movement through space, and a layering of experience.

With a focus on the shifting use of the concept of the barbarian, Anna Albrektson positions the figure of Medea within the context of colonial expansion. Euripides labels Medea a barbarian, but this identity is pinned on Jason in several versions from the 1770s and 1780s, when a concomitant sentimental strategy enhances Medea’s position as woman and victim of male cruelty. The idea of the ‘ethical barbarian’ becomes a cultural commonplace within eighteenth-century literature. By the 1790s, however, Medea is translated once more into an ethnic barbarian in versions that abandon the Enlightenment idea of human universality. The interplay between Enlightenment discourses, colonial experiences, and aesthetic experimentations form the context for these often divergent representations of Medea from several European nations.

In this essay, an interdisciplinary group of researchers sets out to address the period 1780–1840 in Sweden in a new way, by placing nature at its centre. With the help of ecocritical and transcultural theory, combined with renewed attention to the Swedish fine arts, learned discourses, and practices, we suggest a new approach to these revolutionary decades. The perceived dissonance, the interplay between climatic conditions and cultural template in early modern and modern Sweden, has not been fully addressed in current research, despite the fact that the relationship between humankind and the environment is a central issue in contemporary society and scholarship. Representations of nature situate the nation, they negotiate the relationship between a sensed reality and an ideal, between human and more-than-human beings. We suggest a focus on the unpredictable space created by negotiations of nature in Swedish representations during this crucial period, and, furthermore, on the ways in which this creative space is charged with utopian possibilities in the early Anthropocene. This is the background and the driving force of the planned research project ‘Cool Nature: Utopian Landscapes in Sweden 1780–1840’.

The late eighteenth century witnessed multiple Medeas on the stages of Europe, in the Americas, and across the Russian empire, both to the east and to the south. Performances took place in Moscow and São Paulo, in London and Lisbon, in Gotha, Stuttgart, and Venice. This volume examines the reasons why Medea attracted the attention of authors, audiences, actresses, and rulers in Europe and its colonies during the pivotal period 1750 to 1800, and to what effects. As migrant and iconoclast Medea crosses a number of eighteenth-century borders: linguistic, cultural, national, temporal, spatial, aesthetic, ethical, and generic. Moreover, the fact that late eighteenth-century playwrights, poets, composers, and choreographers all turned to one of the most problematic characters of Graeco-Roman antiquity offers a unique opportunity to examine the remarkable flexibility of the reception process itself. By studying the figure of Medea within the revolutionary context of the late eighteenth century, it is possible to explore the negotiations between court culture and the emergent metropolitan cultural centres, as well as the role of antiquity in national, imperial, and colonial politics at this time.

This introductory chapter outlines the overall aims of the volume and its theoretical perspectives and provides analysis of the ancient sources. It begins with an overview of Medea at the hands of colonial Europe and a discussion of the close (and often deliberate) parallels between Medea and the hugely popular Inkle and Yarico story, first published in The Spectator in 1711 and then subsequently regularly reworked in multiple media throughout the century. The middle section delineates the 1750–1800 focus and the significance of the synchronic approach at a moment of revolutionary change that precipitated the migration of ideas and people across borders, despite or even because of emergent geopolitical boundaries. It concludes with an outline of the volume’s bi-part structure: encompassing the context of expanding empires of the late eighteenth century in the first section to aesthetic transgression and innovation in the second.

Uppsatsen fungerar som en fallstudie av två målningar av Paul Gauguin samt två fotografier av Jean-Paul Goude för att undersöka huruvida exotism har tagit sig i uttryck genom dessa avbildningar. Resultaten jämförs därefter för att undersöka skillnader och likheter mellan de valda studieobjekten i förhållande till frågor rörande exotism. Uppsatsen genomsyras av tre huvudfrågor vilka behandlar studiematerialet i förhållande till exotism och etniska stereotyper. Teorier som använts i uppsatsarbetet har hämtats ifrån Edward Said förklaring av begreppet orientalism samt förtydligandet av ett ”vi och dem”-förhållande. Uppsatsen är uppdelad i tre kapitel där det första kapitlet behandlar de separata konstnärskapen, studieobjektens medier samt de skilda perioder i vilka objekten utfärdades i. I det andra kapitlet görs en bildanalys och i det tredje kapitlet jämförs resultaten.

Resultatet av arbetet har visat att det finns en liknande exotifiering, samt ett användande av etniska stereotyper både i Gauguins målningar men såväl som i Goudes fotografier. Dock skiljer sig förståelsen för den uttryckta exotismen mellan studiematerialet då det är hämtat från olika perioder. Skillnaderna mellan studiematerialet påverkas även av genre och medium. 

I uppsatsen analyseras Harry Martinsons roman Vägen till Klockrike (1948) ur ett ekonomiskt perspektiv. Syftet är att undersöka hur berättelsens ramverk och de värderingar som uttrycks förhåller sig till en ekonomisk logik. Detta sker genom jämförelser med Georg Simmels The Philosophy of Money (1978) och Chrispoher Newfields artikel "What is Literary Knowledge of Economy?" (2018), såväl som en tidigare studie i Martinsons tankar och poesi av Johan Lundberg, Den andra enkelheten (1992).

Resultaten visar att huvudpersonen Bolle kämpar emot en ekonomisk rationalisering som gör honom arbetslös. Samma sätt att tänka avgränsar vad som faktiskt kvalificerar sig som ett yrke. De långa vandringarna som utförs av luffarna, vilka Bolle skall komma att tillhöra, innefattas inte i vad som kan kallas arbete utan luffarna blir istället kriminaliserade och sätts i straffarbete som bättre passar samhällets definition. Att handeln fungerar legitimerande visar även det hur en ekonomisk logik är essentiell för hur föremål såväl som människor värdesätts.    

Synen på pengar och andra eftersträvansvärda saker i livet skiljer sig stort mellan luffarna och resten av samhället. För luffarna är pengar av sekundär betydelse, ett medel men aldrig ett mål i sig. Istället sätt friheten främst tillsammans med saker i livet som de flesta tar för givet. Detta är i linje med Martinsons egen syn på samhällsutvecklingen, i vilken han anade stora faror, men från vilken han också beskrev en utväg i form av värderingar som kan sökas och uttryckas i poesin. Dessa värderingar återfinns även i Vägen till Klockrike.

Uppsatsen undersöker hur coronapandemin påverkat museers digitalisering, och ser främst på det digitala utbudet: programverksamhet och utställningar. Ur ett teoretiskt ramverk som innefattar ett kritiskt kulturarvsperspektiv samt deltagande och mediekonvergens genom kritisk diskursanalys och semistrukturerade intervjuer besvarar uppsatsen frågeställningar om hur digitaliseringsprocesser såg ut vid tiden före coronapandemin, hur processen beskrivits i media och av museianställda, samt vad en digitaliseringsprocess kan innebära för konsumtionen av kulturarv. Undersökningen inleds med en redogörelse för museidefinitioner och bakomliggande politiska direktiv och strategier för digitaliseringen, för att sedan granska tre museers digitaliseringsplaner från år 2016. Vidare undersöks hur pandemin och digitalisering lyfts i media. Slutligen presenteras intervjuer med tre museianställda som delar sin upplevelse av att ha arbetat med av digitaliseringsprocesser under 2020-2021. Undersökningen påvisar att det finns en politisk diskurs som skapar de förutsättningar inom vilka svenska museer kan digitalisera sina verksamheter. Vidare har coronapademin generellt påskyndat diigitaliseringsprocesser och skapat tillfälle att utforska digitaliseringens möjligheter samtidigt som det lyfter en diskussion om materialitetens roll i det digitala formatet. Därtill visar uppsatsen att en ökad digitalisering kan skapa sektorspecifika kompetenshierarkier samt att det finns dominerande röster inom fältet som talar för digitalisering i stort, snarare än mot.

Denna uppsats fokuserar på avbildningar av Afrodite/ Venus utställda i 1863 års Paris salong. Motivet av Venus födelse målat av Alexandre Cabanel, Paul Baudry och Eugené Emmanuel Amaury-Duval analyseras och den återfunna ikonografin diskuteras i arbetets första del. Kapitel två behandlar ursprungsmyterna kring Afrodite samt hennes krafter, dyrkan, relationer till andra gudar och även de barn hon har. Detta görs för att utmärka återkommande motiv och ge bakgrund till den ikonografi vi tidigare sett i kapitel ett. Den avslutande delen sammanfattar arbetet och besvarar de frågeställningar som introduceras i inledningen. Vilket behandlar de attribut som utmärker gudinnan, vilka aspekter av gudinnan som framhävs inom konst och mytologi samt hur konsten förhåller sig till det mytologiska ramverket. Uppsatsen kommer fram till att antikens avbildningar innehåller en tydligare mångfald och tillåter gudinnan att ta an en större roll än endast vacker. Paris salongen 1863 avbildar gudinnan som en passiv skönhet där betoning läggs på kontroll över lust och oskyldig kärlek.

The opera La Juive by Fromental Halévy was first performed in Paris in 1835. It rapidly became a worldwide success, and was performed – and discussed – all over Europe within a few years of the Parisian premiere. La Juive was first performed in Stockholm 1866. This chapter deals with especially the press reactions to the first performance. The case of the reception of Halévy’s La Juive is a good example of the complex interaction and mobility of ideas, aesthetics, musical works, performers, performance practices, vocal and instrumental techniques, but also in acting, direction, production and scene techniques during the period.

När tidig musik-rörelsen blev allt mer livaktig i mitten av 1900-talet var den hela tiden verksam utanför det institutionella musiklivet. Men det har hänt något under de senaste åren.

Symfoniorkestern har blivit till en omfattande kulturell företeelse med liknande besättning, repertoar, teknisk skolning och spelpraxis från San Francisco och Reykjavik till Umeå, Tokyo och Murmansk. Så har det inte alltid varit. Owe Ander berättar om den moderna symfoniorkesterns framväxt.

Den svenske lexikografen Leonard Höijer (1815–1885) skrev 1864 i sitt Musiklexikon: ”Hans [Wagners] opera Tristan och Isolde har ännu inte blivit uppförd, men utkommit i partitur och clavérutdrag”. Hans kommentar är karaktäristisk för den svenska situationen, där många kände till Wagners sena Musikdramen, redan innan någon av Wagners tidigare operor hade satts upp på Kungliga teatern i Stockholm. Pappret har för avsikt att undersöka den Svenska Wagner-receptionen från 1840-talet, fram till och inkluderande produktionen av Wagners grand opéra Rienzi i Stockholm i juni 1865.

Första delen behandlar Wagnerreceptionen i Sverige före Rienzi: svenska musikers (sångare, dirigenter) kontakter med Wagners musik och skriftställeri under resor och studieuppehåll på kontinenten; de tidigast kända Wagnerframförandena (Foroni, Smetana, Czapek) i Sverige; publicering av noter och texter samt Wagner i massmedia. Andra delen behandlar förberedelserna inför och framförande av Rienzi 1865. Uruppförandet placeras in i sin historiska kontext samt yttre förutsättningar (den svenska grand opéra-traditionen, besättningsutveckling). Framförandet i Stockholm var det första av Rienzi utanför det tyska språkområdet och det andra över huvud taget av en Wagneropera. (Det första var det beryktade Tannhäuserframförandet i Paris 1861.) Det svenska källmaterialet är synnerligen rikhaltigt och i flera avseenden intressant. Receptionshistoriska aspekter.

Uppsatsen undersöker utifrån arkiv- och litteraturstudier hur avbildandet av kvinnor och män från de övre samhällsklasserna tog uttryck i porträtt från sekelskiftet 1900, med fokus på mode, konsumtion och iscensättning av en identitet utifrån de vid sekelskiftet rådande könsrollerna. Huvudmaterialet består av fyra porträtt som avbildar kvinnor och fyra porträtt som avbildar män målade av konstnärerna John Singer Sargent, Giovanni Boldini, Anders Zorn och Julius Kronberg mellan åren 1895 och 1903. Uppsatsen tar en utgångpunkt i de teorier om skådespelare, publik och scen som presenteras av Erving Goffman (1959), Lou Taylors teorier om modemagasin samt Shearer Wests teorier om porträttkonsten.

Resultatet av undersökningen visar att porträtt från sekelskiftet 1900 som avbildar kvinnor från de övre samhällsklasserna inte alltid visar ett förskönat utseende hos kvinnorna. Hur kvinnor väljer att avbildas är individuellt, men det verkar finnas en koppling mellan bristen av ett förskönat utseende och en egen ekonomi. Där de kvinnor som har en egen ekonomi utöver sin makes inte porträtteras med ett riktigt lika förskönat utseende. 

Svensk kulturarvspolitik arbetar utifrån visionen för kulturmiljöarbetet 2030 att ”alla, oavsett bakgrund, ska kunna göra anspråk på vårt gemensamma kulturarv”. Vad har föranlett till den här visionen och hur har det sett ut innan? Den här studien syftar till att undersöka hur och om retoriken i det talade språket och den skrivna texten uttrycker en exkluderande eller inkluderande syn på nationellt kulturarv kopplat till identitet.  Hur har synen på nationellt kulturarv sett ut och finns det en ”vi” och ”den Andre”– struktur i diskursen?

Källmaterialet består av tre olika kultur- och kulturarvspropositioner under åren 1996, 2009 och 2016. Det kompletteras med utvalda intervjuer och offentliga tal från tre olika kulturministrar under samma år: Marita Ulvskog, Lena Adelsohn Liljeroth och Alice Bah Kuhnke. Metoden för studien har varit kritisk diskursanalys hämtad från Norman Fairclough. Resultatet av undersökningen diskuteras med begrepp hämtade från postkolonial teori, främst Edward Said och Homi K. Bhabha.

Sökord: kulturarv, ”den Andre”, kulturarvspolitik, identitet, postkolonial, kritisk diskursanalys, kulturminister, nationalism

The Coming Woman: Representations of Female Suffrage in Two Swedish Books for Girls

This article explores depictions of female suffrage and the women’s movement in two stories published for girls: Cecilia Milow’s ”Han eller hon?” (1892, Him or Her?) and Hedvig Svedenborg’s Hannas dagbok (1921, Hanna’s Diary). My aim is to analyze how representatives of the women’s movement are portrayed in the texts and how meeting these women affects the character development of the protagonist.

The article shows that both narratives associate the women’s movement with modernity. In Milow’s text, the main character has to find a balance between a modern, exaggerated version of female liberation and misogynist views of women’s subordination. Svedenborg’s novel, on the other hand, contrasts different types of female modernity and emancipation, giving priority to women who combine traditionally feminine values with political work as ”mothers of society”. Despite their ideological differences, both texts address the girl reader as a future political subject by incorporating explicit discussions of women’s rights in books for girls.

The aim of this article is to analyze depictions of gender and sexuality in sex education books for young children published in Sweden between 1965 and 2014. After describing the general trends in the publication of sex education literature during the period, the article discusses the narrative address and family structures, gendered descriptions of reproduction, and the introduction of assisted reproductive technologies and non-heterosexual parenting in the studied material. The majority of the sex education books portray white, two-parent families and focus on heterosexual reproduction. Men and sperm are normally described as more active and important during conception, and the reproductive process is often depicted from the sperm’s point of view. At the same time, there are books throughout the period that problematize gender stereotypes in reproduction and, from the late 1990s, heteronormative sexuality. This article also shows that verbal and visual descriptions of sexual intercourse were more explicit in sex education books from the 1970s, while books from the early 21th century depict a greater variety of families and assisted reproductive technologies. After the 1970s, sex education literature for all ages disappears and the books are more clearly adapted for different age groups.

Artikeln undersöker föreställningar om kön och hur de används för att framföra kritik av demokratiseringsprocessen i det samtida Sverige i Carl Sundbecks Elsa i Upsala (1897). Syftet är att belysa hur en flicka används i romanen och mer allmänt i ett konservativt idégods, för att visualisera och bearbeta de omvälvningar som kvinnans utvidgade rättigheter under 1800-talet inneburit. Genom en analys av genre, den kvinnliga berättaren, skildringen av utveckling och mognad, samt manliga och kvinnliga samhällssfärer diskuteras framställningen av kön och nationalism i Sundbecks berättelse.I artikeln visas att Elsa i Upsala utgör en hybrid av en flickbok och en universitetsroman. Blandningen av genrer iscensätter hur gränsen mellan kvinnor och män samt deras verksamhetsområden har överträtts i det moderna livet, vilket har lett till en försvagning av nationen. Den naiva flickberättaren används för att kritisera den moderna utvecklingen, men hon fungerar också som en motpol till de emanciperade studentskorna och deras förvanskade kvinnlighet.