I denna kunskapsöversikt redovisas och diskuteras förståelsen och användningen av digitala tvillingar i offentlig sektor. En digital tvilling, som beskrivs som en digital kopia av ett fysiskt objekt eller en fysisk struktur eller process, är ett tekniskt fenomen som framförallt används inom industrisektorn. En digital tvilling förväntas bland annat skapa effektivitet och produktivitet, förbättra kvalitet och beslutsfattande och bidra till ekonomisk och socialutveckling. Likväl är utmaningarna många och betydande risker kring exempelvis datasäkerhet, datahantering och brist på tekniskt kunnande lyfts fram. Intresset för digitala tvillingar har ökat i den offentliga sektorn, men än har vi begränsad kunskap om hur digitala tvillingar förstås samt hur och i vilken omfattning de används i offentlig verksamhet. Syftet med denna kunskapsöversikt är att utveckla kunskapen kring digitala tvillingars roll i offentlig sektor, med särskilt fokus på dess sociala, etiska och politiska aspekter för offentlig verksamhet. Baserat på en systematisk litteraturöversikt, med grund i hälso- ochsjukvårdsområdet och stadsplaneringsområdet, föreslås och diskuteras fyra roller som digitala tvillingar kan ha i offentlig sektor men som har fått begränsad uppmärksamhet i denna litteratur. Dessa roller är digitala tvillingar som 1) socio-tekniskt fenomen, 2) proaktivt verktyg, 3) stöd i beslutsfattande och 4) samhällsvision. I kunskapsöversikten framkommer även en tydlig brist på implementerade studier av digitala tvillingar och forskningen är i huvudsak spekulativ kring det värde digitala tvillingar förväntas ha för offentlig verksamhet.

Rapporten beskriver de huvudsakliga stegen i att skapa data om dödsorsaker med fokus på vilka lagar och regler det styrs av och strukturen följer av detta. I Sverige dör årligen ca 90 000 personer, mestadels på sjukhus och sjukhem, men även i hemmet. Det är oftast patientens läkare som bedömer dödsorsaken. Hur undersökningar av dödsorsaker rent praktiskt bör gå till är i mycket begränsad utsträckning styrt av förordningar. Lagen föreskriver när klinisk obduktion får ske, men det är en bedömningsfråga när det är av särskild betydelse att ta reda på dödsorsaken och kliniska obduktioner hör numera till ovanligheten. Lagen föreskriver också när rättsmedicinsk undersökning kan komma ifråga, men rättsmedicinska obduktioner kan i sig innefatta olika undersökningar. Det är egentligen enbart rättsmedicinska läkare som har utredning av dödsorsaker som främsta arbetsuppgift, medan alla andra typer av läkare verksamma på vårdcentraler och olika sjukhuskliniker mer eller mindre sällan behöver arbeta med detta.

Rapporten visar hur det trots stort intresse för kvaliteten hos dödsorsaks-bedömningarna finns mycket lite kunskap hur dödsorsaksbestämning går till i praktiken. Rapporteringen av dödsorsakerna sker via ett dödsorsaksintyg som skickas till Socialstyrelsen. Dödsorsaksintyget är format utifrån reglerna för internationell sjukdomsklassifikation för statistiska syften, ICD, och har som syfte att standardisera hur rapporteringen går till. Socialstyrelsen ger riktlinjer för hur dödsorsaksintyg ska fyllas i, men det huvudsakliga arbetet med att följa ICD:s klassificeringsregler sker främst i samband med att inrapporterade dödsorsaker kodas av ett automatiskt klassificeringsprogram, baserat på ICD:s regler. Narkotikadödlighet och arbetet med en specifik substansmodul kopplat till dödsorsaksregistret lyfts fram som exempel på vilka anpassningar och samarbeten som behöver göras för att hantera ett klassifikationssystem som underminerar mer specifik kunskap om en specifik form av dödlighet. I slutorden ges förslag på frågor av vikt att arbeta vidare med, framförallt gällande hur läkares bedömningsarbete gällande dödsorsaker liksom konkret registerarbete går till.

I den här rapporten undersöker vi hur kommunanställda kommunikatörer ser på och uppger att de arbetar med journalistiskt inspirerade metoder och format. Vår ambition är att utveckla kunskap om nyhetsproduktion i offentlig sektor men också att väcka frågor och stimulera till bredare diskussioner om vad som händer när gränser mellan traditionell journalistik och offentlig kommunikation förändras. Vår analys baseras på intervjuer med kommunikatörer i 13 kommuner runtom i Sverige. Samtliga kommuner som ingår i undersökningen använder i någon mån journalistiskt inspirerade arbetssätt i sin kommunikation. Merparten av de intervjuade kommunikatörerna har också journalistisk skolning och har tidigare arbetat som journalister.

Kommunikatörers arbete har under de senaste årtiondena professionaliserats och idag finns särskilda utbildningar, branschorgan, konferenser och nätverk för yrkesgruppen. Det har därmed vuxit fram gemensamma föreställningar om vad kommunikationsarbete i en kommun ska innefatta och hur det ska genomföras. Dessa gemensamma föreställningar kan förstås som en lämplighetslogik som ger struktur och vägledning till det vardagliga arbetet. Ofta sker förändringar i lämplighetslogiken genom små justeringar och anpassningar, och individer som bär med sig erfarenheter från annan verksamhet kan spela särskilt betydelsefulla roller i sådana förändringsprocesser. 

Vår intervjustudie pekar på vissa mönster i vad kommunikatörerna beskriver som viktigt, vad de anser rätt och lämpligt att göra samt vad och hur något kan informeras om med hjälp av journalistiskt inspirerade metoder och format. Tre idéer framträder som särskilt betydelsefulla eftersom våra intervjupersoner explicit kopplar dem till användningen av journalistiska metoder och arbetssätt: idén om att nyhetsvärdera (innehåll sorteras utifrån nyhetskriterier), idén om att vara relevant för mottagarna (innehåll är tänkt att tillgodose mottagarnas behov) samt idén om att väcka intresse och engagemang (innehåll ska locka till läsning och vara lättillgängligt). Sammantaget kan de tre idéerna stötta kommuners arbete med kommunikationsuppdraget att informera medborgare. Samtidigt vittnar vår analys om att dessa idéer kan styra mot att viss typ av information – sådan som anses ha nyhetsvärde och intressera invånarna – premieras på bekostnad av annan information, som kanske är svårare att berätta på ett enkelt och intresseväckande sätt om.  Framtida studier behöver mer närgående undersöka i vilken utsträckning, när och hur journalistiska metoder och format blir styrande för kommunikationsarbete.

This report outlines the findings of an exploratory study of a control practice that so far has received scant scholarly attention: the national organization of the European Union’s system of Market Surveillance. This control is part of the EU’s regulatory framework – largely based upon international standards and markets for monitoring – which organizes today's increasingly globalized markets. With this framework the state's role as market organizer has changed and become more indirect. However, the work of Market Surveillance is an exception to this trend. Here, the state acts directly upon markets by performing laboratory testing of physical products based on random samples and sanctioning those that do not meet decided requirements relating safety, health and the environment. Given our limited knowledge about the state’s market surveillance activities, this empirical study examined how this control form plays out in Sweden, guided by the following research question: How does the state organize responsibility allocation and responsibility taking through its market surveillance work in today's product markets? Two main data sources have been used: 1) EU and national policy and steering documents and information from websites of the Swedish Market Surveillance authorities; and 2) interpretations and work practices as expressed in interviews with officials working with this form of control in Sweden. Based on this data, we analyse responsibility through the concepts of prospective responsibility (forward-looking responsibility that clarifies who is to take responsibility for what and in what situations) and retrospective responsibility (backward-looking responsibility that clarifies who is considered responsible for something that has, or has not, occurred). The analysis shows an increased distancing and abstraction over time, with a shift from state control focused on retrospective responsibility and where the “judge” state conducts tests of physical products and makes decisions about negative sanctions in case of non-compliance, towards a "coaching" state focused on strengthening the prospective responsibility of corporations by monitoring product labels, product information and corporations’ documented management systems, and issuing positive sanctions in the form of training and knowledge support. Furthermore, the analysis confirms previous responsibility research about the responsibilized consumer who is attributed a clear role as a responsibility subject and who should be equipped with tools to take responsibility for choosing the right product.

I den här rapporten analyseras förändringsarbetet i Nya Karolinska Solna (NKS) under åren 2012 till 2017. Syftet med studien är att skapa förståelse för och förklara vad som formade beslutsprocessen om det nya sjukhusets verksamhet efter att ansvaret för projektet flyttades från en särskild förvaltning till Karolinska Universitetssjukhuset (Karolinska). Omorganiseringen av ansvaret till Karolinska innebar att delar av projektgenomförandet flyttades från NKS-förvaltningen, som var nära knuten till politiken, till sjukhusets ledning och styrelse. Två olika förändringsprocesser är i fokus. Den första handlar om vad som skulle flytta in i det nya huset (verksamhetsinnehållet) och var ett arbete som hade lämnat den visionära fasen och nu på allvar mötte faktiska behov och förutsättningar på sjukhuset och i vårdsystemet i regionen. Den andra förändringsprocessen handlar om hur arbetet på det nya sjukhuset skulle organiseras i termer av hur det skulle utföras, styras och utvärderas (verksamhetsmodellen). Rapporten baseras på dokumentanalys samt intervjuer med centrala personer i NKS-projektet.

Studien fokuserar på den betydelse organisation och idéer har för politikers och tjänstepersoners försök att planera och styra de två förändringsprocesserna. Olika typer av organisatoriska arrangemang i kombination med starka idéer utgör mekanismer som strukturerar och sorterar beslutsprocesserna i megaprojektet NKS. Olika arrangemang har haft betydelse för förändringsprocessen – som den politiska styrningen av Karolinska samt de parallella processer som uppstod både på sjukhuset och i dess relation till Stockholms läns landstings arbete med framtidens hälso- och sjukvård i länet (Framtidsplanen). Två idéer som har varit särskilt betydelsefulla för NKS-projektet är idén om den högspecialiserade vården, som har format beslutsprocessen om verksamhetsinnehållet, och idén om den värdebaserade vården, som kom att bli en central del av verksamhetsmodellen.

I linje med tidigare studier visar vi att starka idéer lätt kan bli bräckliga – de är starkt beroende av inte bara ett aktörskap och att kunna presenteras som lösningar på problem, utan också av tid och rum (att vara del av ett sammanhang). Idéer kan därför utgöra stark drivkraft till att initiera, och därigenom att sätta riktning och ramar för ett förändringsarbete, men kan – om de inte aktivt översätts och anpassas till den lokala praktiken – senare i förändringsarbetet bli problematiska. Vår analys visar att de organisatoriska arrangemangen i kombination med starka idéer både har möjliggjort och samtidigt begränsat förändringsarbetet med NKS. Genom att de organisatoriska arrangemangen både inkluderar och exkluderar aktörer och idéer kan de på så sätt osynliggöra – genom att skapa avstånd i tid och rum – meningsskiljaktigheter, motstridiga analyser och till med och direkta konflikter. Dessa arrangemang är därför centrala styrverktyg i förändringsprojekt som NKS och måste hanteras med stor varsamhet av politiker och andra beslutsfattare. De kan skydda och stärka, men också åsidosätta, demokratiska värden om öppenhet, transparens och delaktighet i politiska besluts- och förändringsprocesser.

Departing from an organizational perspective and using the cases of Socialist International and four European trade unions, this paper illustrates why political parties and trade unions have difficulty acting globally. The analysis shows that international or transnational organizations for national parties or trade unions are established as meta-organizations, and herein lies the key to explaining their problems in becoming global actors. The national embeddedness of their members results in broad agendas and quests for national solutions, which divides and weakens leadership. Comparing these meta-organizations to a more successful global political organization, Amnesty International, reveals that its organization is quite the opposite: a centralized leadership, a narrow agenda, not working for the immediate interests of its members or finding solutions to the issues it raises. The paper concludes that if this form of organization is necessary in global politics then there is little room for political parties and unions on a global arena.

The aim of this paper is to shed light on the practices adopted by Swedish mutual insurance companies when nominating and recruiting board members, as well as to gain a deeper understanding of whether and how these practices embody the concept of mutuality. This topic was seen as particularly interesting when considering the complexity of the institutional environment surrounding mutual insurance companies. An environment characterized, among other things, by a skinny and at the same time hybrid legal framework, that at a first glance appeared too dry and confusing to infuse mutuals’ practices with a broader social meaning.

Theoretically, the ambition is to complement the relevant body of literature on the various organizational aspects related to the nomination and recruitment practices targeting board members, by studying this process as a sense-making activity. The focus is then on how nominating actors, through their practices and in light of the surrounding institutional environment, engage in interpretations and meaning constructions of the concept of mutuality.

The interviews conducted with twenty key actors in four Swedish mutual insurance companies Alecta, Länsförsäkringar, Folksam and Skandia, show that limited sense-making work is performed during the nomination process. The interpretation of mutuality can therefore be said to be “stripped to the bone” of the law, i.e. performed in purely legal terms, as a synonymous of customer-owner influence. Attempts to give mutuality a broader social meaning, that goes beyond the legal one, are made through argumentations that involve history-telling – i.e. the looking back at the social purpose that these companies once fulfilled in society – and the delegation of work of meaning construction to actors outside the company – such as supervising authorities, search firms, professional associations and last but not least the legislator.

Nevertheless, the responsibility for the apparent failure to give mutuality a renewed meaning that goes beyond the legal one, cannot entirely rely on boards of mutual insurance companies. Despite some moderate criticism expressed by actors located in the normative sphere of the surrounding institutional environment, it seems that in Sweden mutuality, at a cultural- cognitive level, has become a forgotten topic. A topic that has lost its relevance once other new concepts, such as those of sustainability or the sharing economy, have entered the stage.

The number of arrangements where academia collaborates with governmental and nongovernmental organisations, as well as industries, have increased over the last decades. While research has focused on whether knowledge produced in such collaborations is genuinely influenced by others than the ‘experts’, or those with the highest status and power, this report explores the influence of framings and re-framings of what the participants and society should perceive as the nature of knowledge: epistemology. We analyse the framings of epistemology through the concept ‘epistemic signalling’. Epistemic signalling refers to communication or rule-making that indicates what type(s) of knowledge is considered relevant, valuable or useful in knowledge collaboration. Empirically we draw on two examples of transdisciplinary collaborations in the field of water management (one from the UK and one from the US). In-depth interviews were combined with document analysis.

We have analysed three themes of epistemic signalling that we suggest influence knowledge collaborations. The first one concerns how the form and theme of the collaboration were decided upon and is based on Arnstein’s (1969) ladder of participation. The second refers to what type(s) of participants were considered suitable – as for example experts or lay people. Here we use the framework of aggregate (bargaining-oriented) versus integrative (deliberative) processes of knowledge collaboration in our analysis. The third and last theme concerns what is perceived as valuable and successful in the collaborations, something that we discuss in terms of procedural and epistemic virtues of knowledge collaborations.

The epistemology of organisations and participants in knowledge collaborations ought to be a distinct subject of open discussions from the earliest planning stage and onwards. It is easy to assume that epistemic signalling would be esoteric parts of practical, collaborative knowledge production. To the contrary, open epistemological reflections may help highlight situations where hierarchies turn out to be remains of routines inconsistent with new goals of more profound exchange of practical and scientific knowledge. In such cases, the epistemologies need to be revised to better fit the new goals.

Den här rapporten redovisar resultat från en studie om hur OPS-avtalet hanterades och utvecklades inom landstingsförvaltningen efter nedläggningen av NKS-förvaltningen år 2012 och fram till 2018, året för invigningen av sjukhuset. Mer specifikt undersöker rapporten hur legitimitet skapades och upprätthölls för den nya projektorganisationen som skapades kring OPS-avtalet under perioden, och därigenom för OPS-avtalet som sådant. Utöver det diskuterar rapporten även implikationerna av detta legitimeringsarbete för demokratiskt beslutsfattande inom landstinget.

Rapporten bygger på diskussioner om legitimitet och institutionellt arbete inom den nyinstitutionella teoribildningen och en analys av policydokument samt semistrukturerade intervjuer med 14 nyckelpersoner som arbetade med OPS-avtalet under denna tidsperiod. Rapporten tar sin utgångspunkt i att det skedde stora förändringar i den institutionella omgivningen runt år 2012, som medförde att nya krav ställdes på projektorganisationen runt OPS-avtalet från dess institutionella omgivning. Dessa nya förväntningar bestod bland annat i att OPS-avtalet från och med denna tidpunkt inte längre skulle betraktas som något unikt och annorlunda i landstinget, utan i stället integreras, som ett avtal bland många andra, i den övriga verksamheten. I rapporten identifieras fyra huvudsakliga hanteringsstrategier som användes för att försöka upprätthålla legitimitet för projektorganisationen kring OPS-avtalet, och därmed även för själva avtalet.

Den första strategin handlade om att justera och anpassa OPS-avtalet utifrån Karolinskas nya position och ökade inflytande över verksamhetsinnehållet. Detta kom till uttryck genom ett antal tilläggsavtal. Tilläggsavtalen syftade till att förändra och justera OPS-avtalet och tjänade därmed indirekt de politiska intressen inom landstinget som förespråkade de marknadsmässiga ideal som ursprungligen låg till grund för beslutet att använda OPS-modellen. Den andra strategin för att legitimera OPS-avtalet och den projektorganisation som skapades kring avtalet var att tydliggöra och i ökad grad formalisera ansvarsfördelningen mellan parterna. Den tredje strategin handlade om hur projektorganisationen både formellt och under mer informella former distanserade sig från tidigare beslut om NKS. Den fjärde strategin handlade om att projektorganisationen inom landstinget än mer konsekvent än tidigare framhävde, förädlade och tillämpade OPS-avtalets idé om att offentliga aktörer ska agera som beställare av funktionalitet och tjänster och inte som beställare av lösningar (såsom en ny sjukhusbyggnad).

Utefter dessa strategier visar och diskuterar rapporten hur de marknadsorienterade idéer som ligger till grund för OPS-modellen framhävdes i organisationen och fick utrymme i landstingets förvaltning på ett mer generellt plan bortom NKS-projektet. Flera demokratiska implikationer framhävs, bland annat hur idén med denna typ av (funktions)upphandlingar är att externa aktörer anses vara bättre lämpade att formulera lösningar på problem som en organisation upplever än de personer som till vardags arbetar i organisationen. I fallet med sjukvårdsorganisationer leder detta till att makt och inflytande flyttas längre bort från de vårdgivande professionerna och närmare de privata aktörer som kontrakteras i funktionsupphandlingar. Avslutningsvis konstaterar rapporten att överlåtandet av utarbetandet av lösningar på behov inom offentlig verksamhet till privata företag försvagar de demokratiska mekanismerna för ansvarsutkrävande. I litteraturen om OPS har ansvarsutkrävande beskrivits som ett av de demokratiska dilemman som följer av uppluckrade gränser mellan offentlig och privat verksamhet. Ett demokratiskt system bygger på att medborgarna kan utkräva ansvar för de beslut som deras valda representanter har fattat. OPS leder till att det blir en oklar ansvarsfördelning mellan den offentliga verksamheten och de privata aktörer som ingår i samarbetet.

Den moderna vetenskapen genomsyras av kollegial bedömning – peer review – som på olika sätt fungerar som en intern granskningsprocedur. När anslag ska fördelas till nya forskningsprojekt spelar denna sakkunnighetsbaserade instans en central roll i att generera kollektiviserade beslut. Bedömningen av forskningsansökningars kvalitet har dock visat sig innehålla ett ganska stort mått av tvetydigheter och slump som på ett ofrånkomligt sätt inverkar på de beslutsunderlag som skapas. Trots att peer review kretsar kring att de sakkunniga tillsammans eftersträvar konsensus, präglas denna konsensus likväl av stora variationer och oenighet om hur vissa ansökningar ska värderas. Genom att närmare studera hur oenighet kommer till uttryck och hanteras inom olika beredningsgrupper är det emellertid möjligt att få en fördjupad förståelse för den subtila relationen mellan slump och konsensus i peer review processen.

Följande studie baseras på observationer gjorda på tio av Vetenskapsrådets beredningsgrupper inom natur- och teknikvetenskaper. Den metodologiska utgångspunkten som valts består i att illustrera ett antal fall av oenighet, för att därigenom belysa skillnaderna i hur man kom fram till en praktisk lösning. En problematik som särskilt kommer beröras har att göra med det faktum att oenighet påfallande ofta leder till att bedömarna slår ut varandras favoritansökningar. Detta tar i sin tur på den mer övergripande frågan om hur den enskildes expertkänsla i vissa situationer ställs i direkt motsättning till gruppens samlade expertis, något som kanske inte alltid medför de mest tillfredställande besluten i termer av innovation och risk.

Denna rapport undersöker och diskuterar användningen av så kallad offentlig-privat samverkan (OPS) i upphandlingen, finansieringen och byggnationen av Nya Karolinska Solna (NKS). Rapporten har ett organisationsteoretiskt perspektiv med fokus på att förstå legitimitets- skapande strategier och praktiker i och kring projektorganisationen i allmänhet och NKS- förvaltningen i synnerhet. Baserat på en analys av dels 28 djupintervjuer med involverade tjänstepersoner, landstingspolitiker och konsulter, dels cirka 500 officiella dokument och inofficiellt arbetsmaterial inom NKS-projektet från landstingsstyrelsens arkiv, visar resultaten från undersökningen att organiseringen av NKS-projektet i landstinget, och särskilt olika managementkonsulters relationer till NKS-förvaltningen, hade avgörande betydelse för legitimeringen av OPS-idén. Inte minst visar rapporten att beslutsblindhet i många avseenden präglat processen för att upphandla och finansiera Nya Karolinska enligt OPS-modellen. Denna blindhet visar sig i att processen att utreda förutsättningarna för en OPS-upphandling samt att besluta om ett OPS-avtal och sedan förhandla fram ett avtal, alltsammans under mandatperioden mellan 2006 och 2010, var forcerad och legitimerades via externa parter med egna kommersiella intressen, som vare sig redogjordes för på ett transparent sätt eller hanterades på ett sakligt sätt i processen. NKS-förvaltningen kom att präglas av elitism, vilket bland annat innebar att anställda inom NKS-förvaltningen upplevde sig varken ha tid eller möjlighet att lyfta och utreda problem, att peka på risker och villkor för OPS-modellen eller att arbeta igenom detaljer i avtalet när det väl tecknades. Centralt i processen med att legitimera OPS var också att påvisa förekomsten av konkurrens, vilket tog sig uttryck i att omförhandla regler och villkor för upphandlingen så att de passade rådande omständigheter.

I den här rapporten analyserar vi hur ansvariga för Nya Karolinska Solna (NKS) behövde balansera mellan behoven av att å ena sidan driva förändringsprocessen framåt (effektivitet) och å andra sidan förankra projektet hos berörda aktörer för att värna demokratiska värden och sätta in NKS i ett större regionalt sammanhang (legitimitet). Genom att inrätta en särskild organisation – NKS-förvaltningen – för projektet åren 2008-2012 betonade projektansvariga effektiviteten i processen. För att kunna realisera visionen om det nya sjukhuset ansågs vissa aktörer, som uppfattades som motsträviga och förändringsobenägna, behöva hållas på avstånd. Vår analys visar att detta över tid ledde till en växande legitimitetsproblematik: centrala aktörer ansåg sig utestängda från arbetet och uppfattade att de saknade insyn och möjligheter att påverka, trots att de ansåg sig sitta inne med behövliga kunskaper och perspektiv. Därigenom växte också ett allt större missnöje med den särorganisatoriska lösningen. I slutändan, vid årsskiftet 2011/2012, lades NKS-förvaltningen ned och ansvaret för projektets olika delar omorganiserades till andra aktörer. Rapporten har fokus på åren 2008-2012 och baseras på dokumentanalys samt intervjuer med nyckelpersoner.

I den här rapporten analyseras beslut om verksamhetsinnehållet vid Nya Karolinska Solna (NKS) och särskilt den högspecialiserade vården. Vår analys visar att själva idén om högspecialiserad vård (hur den kom att definieras och användas) delvis kan förklara varför verksamhetsinnehållet kunde hållas odefinierat långt in i processen med att planera och bygga det nya sjukhuset. Samtidigt som NKS från ett tidigt skede var planerat att innehålla högspecialiserad vård fanns det ingen tydlig eller given definition av vad sådan vård omfattar. Det var också uttalat i politikernas uppdrag till NKS-förvaltningen att avvakta med att fastställa verksamhets-innehållet med hänvisning till bland annat den snabba medicintekniska utvecklingen och andra tänkbara krav på en sjukvård som flera år framåt i tiden skulle vara internationellt konkurrenskraftig. Men när ledande politikers och projektledningens syn på NKS som ett högspecialiserat nav för regionens sjukvård – med en fortsatt öppenhet kring verksamhetsinnehållet – mötte berörda professioners och organisationers intressen och ambitioner framträdde konflikter och motstridiga intressen. 

Studien visar, att samtidigt som idén om den högspecialiserade vården erbjöd projektansvariga en möjlighet att rättfärdiga ett öppet förhållningssätt, och avvakta med beslut om det mer precisa verksamhetsinnehållet, kom denna öppenhet att senare skapa problem för realiseringen av den initiala visionen om det lilla, högspecialiserade sjukhuset. Analysen pekar på tre centrala faktorer som i samverkan med varandra kom att skapa grus i projektmaskineriet: För det första fanns det en inneboende spänning i själva idén om den högspecialiserade vården. För det andra blev idén om den högspecialiserade vården alltför separerad från etablerade strukturer och arbetssätt. Och för det tredje tappade idén kraft när det politiska ledarskapet, som inledningsvis hade varit starkt och drivit den, försvagades. Rapporten har fokus på åren 2008-2012 och baseras på dokumentanalys samt intervjuer med nyckelpersoner. 

I den här rapporten analyserar vi nyhetsflödet kring Nya Tiders medverkan på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 2016. Tidningens medverkan fick stor uppmärksamhet i både traditionella och sociala medier. Den omfattande nyhetsbevakningen väcker frågor om hur nyheter skapas och hur de hålls vid liv. När blir egentligen en händelse till en nyhet? Syftet med rapporten är därför att skapa förståelse för hur en nyhet konstrueras och hur den hålls vid liv över tid. Vi är särskilt intresserade av att förstå hur olika aktörers samspel – informationsutbyte – påverkar förutsättningarna för hur en nyhet överlever. Vi använder ett institutionellt organisationsteoretiskt perspektiv för att förstå hur normer som styr nyhetsjournalistikens innehåll och format reproduceras och förändras i utbytet mellan aktörer på det nyhetsproducerande fältet. Vår analys visar att bevakningen initialt i hög grad följde förväntade och etablerade normer för nyhetsproduktion till att över tid i högre grad vara motiverat och pådrivet av åsiktsmaterial i form av ledare, krönikor och olika typer av debatter med journalister. Nyhetsflödet kom därigenom att präglas av principen att vad andra journalisterna har att säga om det inträffade betraktades som en nyhet i sig; en utveckling som vi förstår som en självgenererande nyhetsspiral. Dels får händelsen sprängkraft av att sakfrågan relaterar till ytterst centrala principer för det journalistiska fältet – yttrandefrihetens gränser – det vill säga vem som ska och bör samt under vilka förhållanden uttrycka sig i det offentliga rummet. Dels drivs nyheten fram av att journalister får kommentera, analysera och uttrycka sina åsikter om det är rätt eller fel att Nya Tider medverkar på Bok- och biblioteksmässan och att det innehållet anses vara stoff till fortsatt nyhetsproduktion. Studien väcker frågor om vad som händer när åsiktsinnehåll blir i centrum för och motiverar att en nyhetsberättelse drivs framåt – en utveckling som kan tänkas stärkas i takt med att det journalistiska nyhetstempot ökar och resurserna minskar. 

Utifrån ett styrningsperspektiv undersöker rapporten hur frågan kring finansieringen av NKS utreddes efter maktskiftet i Stockholms läns landsting 2006 fram till dess att fullmäktige i juni 2008 beslutade om offentlig-privat samverkan (OPS). Analysen tar fasta på två teoretiska utgångspunkter vad gäller beslutsfattande i organisationer. Den första är att graden av tillträde till organisationens beslutsprocesser och beslutstillfällen påverkar beslutsutfallen. Den andra är att skeenden i organisationer påverkas av styrning. Med styrning avses för det mesta förhållandet mellan överordnade beslutsfattare och anställda i organisationen som bereder besluten. Studien bygger på en kvalitativ analys av utredningar om offentlig-privat samverkan som genomförts, ett 50-tal officiella dokument inom NKS-projektet samt fem kvalitativa djupintervjuer med olika nyckelaktörer inom NKS-projektet. Resultaten visar att OPS huvudsak var en idé som drevs inom landstinget från politiskt håll och att maktskiftet i landstinget 2006 blev avgörande för att OPS-alternativet valdes, trots att det mer eller mindre hade avskrivits i två tidigare utredningar. Här pekar rapporten på betydelsen av hur NKS-frågan kom att organiseras inom landstinget. Den nya politiska ledningen skapade en ny och relativt självständig enhet för NKS-frågan, vilket gjorde att tillträdet till processen minskade. Den nya enheten använde sig också flitigt av konsulter i sitt utredningsarbete. Genom dessa konsulter kom arbetet med upphandlingsfrågan successivt att snävas in. Undersökningen visar också att den ansvariga enheten tidigt anpassade sitt arbete efter politiska signaler som förespråkade OPS. Sådana signaler är svåra att utläsa av formella beslut utan var främst av informellt slag.

Den här studien syftar till en fördjupad förståelse för integration av nyanlända genom en sociologisk och organisationsteoretisk analys av utvalda integrationsinitiativ i Flens kommun. Två dimensioner graden av organisation (teori om partiell organisation) och typen av temporalitet (kronologisk respektive kvalitativ tidsuppfattning), har varit huvudspår i analysen av tre initiativ: Språkvän, Flen Världsorkester och Fester. De empiriska redogörelser som presenteras för att illustrera våra teoretiska resonemang vilar på insikter från intervjuer, dokumentstudier samt informella samtal i samband med studiebesök och deltagande observationer i Flen under hösten 2017- hösten 2018. Alla sätt att organisera har sina fördelar och nackdelar. Att sträva efter långsiktig och höggradig organisation har sina fördelar – men också sina nackdelar. Vår främsta slutsats är att det idag verkar finnas för lite insikt och diskussion om detta och om möjligheten att medvetet och strategiskt uppmuntra till en ”portfölj” av initiativ med varierande grader av organisation och temporalitet. Rapporten berör också förutsättningar för integrationsstrateger, integrationssamordnare och andra liknande formella positioner i offentlig sektor. Särskilt intresse riktas mot dessa gräsrotsbyråkraters förutsättningar att vara de ”möjliggörande byråkrater” som civilsamhällets ”eldsjälar” lovordar.

The working paper discusses the importance of media for how responsibility is conceptualized in organizations. We focus on listed companies with a well-developed communication work. The aim is to develop knowledge on what role communicators have in designing images of a responsible business conduct. Based on an interview study including communication managers at 21 of the 30 largest Swedish listed companies, questions about how responsibility is conceptualized – and which aspects that are being prioritized – are analysed from a communication perspective. We understand communication practices in companies as an organizational field permeated with relatively strong norms and taken-forgranted ideas. These norms and ideas are partly created and maintained by actors in the field of communication – i.e. communication managers and communicators, but also communication consultants and through professional training. The logic of media is a key part of the set of norms and ideals defining the field of professional communication practices. Against this background, three conclusions about how communication practices and norms specifically influence the format, content and focus of responsibility issues are presented and discussed. First, the importance of the agenda and logic of the media is enhanced by communicators within the studied companies. Second, media crises and scandals of other companies and organizations justify the communicators’ own focus and work routines concerning responsibility issues. And third, the relatively long time frame that characterizes much work with responsibility issues tends to be shortened as these issues are understood from a communication perspective.

Denna studie syftar till att kartlägga och analysera hur chefer i Borlänge kommun bemöter, bearbetar och använder sig av kunskaper de förvärvat under kurser i coachande förhållningssätt. Studien siktar också mot att belysa vilka organisatoriska förutsättningar som krävs för att dessa kunskaper ska kunna tillämpas och komma till sin rätt inom kommunen. En grupp chefer som deltog i en kurs i coachande förhållningssätt under hösten 2016 har följts och analyserats. Deltagande observationer och individuella semi-strukturerade intervjuer har använts som metoder.

Kursdeltagarnas utsagor berättar om en ”inre resa” där fokus i början legat på deltagaren själv och därefter gradvis skiftat till samtalspartnern - medarbetaren. Vid kursens slut tyckte deltagarna att de hade fått en ökad medvetenhet som ledare om sin mångsidiga roll, där coachande är en del. Cheferna hade också fått en öppnare inställning mot andras potential att hitta egna lösningar och utvecklas i sin roll.

Bland de största utmaningarna för användningen av metoden nämner intervjupersonerna tidsbristen, ogynnsamma organisationsstrukturer och rutiner, kulturella förväntningar om hur en ledare ska vara samt bristande information till medarbetarna om metoden och vad ett coachande förhållningssätt skapar för förväntningar på dem. Delade normer och strävan motsamma mål som avspeglas i värdegrunden och som alla chefer säger omfamna är förutsättningar för framgångsrik tillämpning av ett coachande förhållningssätt.

Syftet med denna studie är att bidra med kunskap omhur en ideell organisation använder vetenskap för att framstå som oberoende. Tidigare forskning har uppmärksammat hur oberoende är ett fundamentalt värde för ideella organisationer och hur ideella organisationer kan bli oberoende. I denna studie granskas en ideell organisations arbete med att framstå som oberoende med hjälp av vetenskap. Enligt tidigare litteratur lyfts vetenskap fram som en central aspekt att betona för att signalera oberoende. Det empiriska materialet utgörs av en fallstudie av Centralförbundet för alkohol-och narkotikaupplysning (CAN) och hur organisationen använder vetenskap i strukturer, processer och ideologier under perioden 1902-2015. Studiens forskningsfrågor rör hur CAN organiserar sig för att framställa sig som oberoende och vilken betydelse vetenskap har för organisatoriska åtgärder i form avstrukturer, processer och ideologier samt varför och för vem det är viktigt att CAN framstår som oberoende.En sammanfattning av resultaten visar för det första att CAN använder flera olika strategier samtidigt för att främja bilden av sig själv som oberoende. Organisationen använder även andra strategier än ekonomiska och de som rör en nära relation mellan stat och civilsamhälle. En tolkning av studiens empiriska och analytiska resultat är att även om det kan vara viktigt för CAN att framstå som oberoende för att kunna genomföra sitt uppdrag, är det antagligen än viktigare för andra aktörer i CAN:s närhet att organisationen framstår som oberoende.

The contribution of this paper centers on organizational conditions and mechanisms for long-term justification and survival of constitutional hybrids—organizations that not only integrate various institutional logics, but also integrate structural elements, ideal-typical of different types of organizations and societal spheres. Responding to calls for studies that relate macro-, meso-and micro-level analyses, we draw on Boltanski and Thévenot’s theory of justification and a 70-year mixed-method case study of the mutually owned Swedish insurance firm, Folksam. We describe how this mutually owned enterprise went from justifying its profitmaking during the social-democratic regime to justifying its principle of mutual benefit in the decades following amarket turn in the 1980s. Our multi-level, longitudinal analysis suggests that constitutional hybrids like Folksam may survive and avoid isomorphism by making flexible use of their two-sided “Janus face”of civic and market logics of justification.

Syftet med denna studie är att studera hur en ideell organisation använder vetenskap utifrån vetenskapliga kriterier för en systematisk litteraturöversikt. Där tidigare forskning mer har fokuserat på målsättningar och olika typer av kunskap söker denna studie att beskriva och analysera hur en ideell organisation använder vetenskap. Det empiriska materialet utgörs av en fallstudie av en av den svenska nykterhetsrörelsens organisationer, IOGT-NTO, och mer specifikt hur organisationen använder vetenskap i politiska program under perioden 1989- 2015. Studiens forskningsfrågor rör hur organisationen använder vetenskap i de politiska programmen, i vilken grad användningen präglas av vetenskaplighet samt vilken funktion vetenskapen fyller i programmen. En sammanfattning av resultaten visar att i de politiska programmen hänvisar IOGT-NTO i en tilltagande grad till vetenskap, men att IOGT-NTO:s användning av vetenskap i de politiska programmen långtifrån uppfyller de traditionella akademiska standarderna. En tolkning kan vara att vetenskapens i de politiska programmen framförallt präglas av en legitimerande funktion, det vill säga att vetenskapen infogas för att öka programmens trovärdighet och för att svara upp mot krav från omvärlden. Med andra ord vetenskapliggörs de politiska programmen med hjälp av den traditionella vetenskapens attribut utan att programmen varken översätter vetenskapliga resultat eller påverkas till sitt innehåll.

The topic of this report is the organising of on-going urban developments taking place within the municipality of Varberg. Large, public initiatives on urban planning often run over long time periods, involve multiple actors in society, and are characterised by uncertainty and lack of information. With the help of organisation theory on social categories we show how room for manoeuvre and conditions for activity are created in the on-going developments in Varberg. Our analysis highlights in particular two categories that are governing the urban planning of the municipality: (a) three change processes are organised into one single “City development project” and (b) the overarching governance is articulated through a vision statement for the municipality to become the creative centre of the west coast in year 2025. Categories play a dual role as they both enable and constrain organizational as well as individual behaviour. More specifically, the study shows how some projects, such as the sub-project about the new residential neighbourhood West Port (Västerport) by the sea, and some ideas, such as the assumption that urban development leads creativity are highlighted and prioritised as a consequence of the categories identified. However, the study also reveals how, simultaneously, other projects and issues are downplayed or remain in the background. The findings of the study of Varberg open up for further reflections about democratic implications of the use of organisational categories, that often, when they are taken on-board, are perceived as natural and neutral, are valued because they decrease “noise” and give impetus for municipal development. Another side of the use of categories, however, is about what questions, issues and perspectives that are sorted out and excluded through such processes of categorisations and what actor groups in society are not allowed to make their voices heard and to influence such change processes.