Det övergripande syftet med utvärderingen har varit att undersöka effekterna av Skol- och Familjeteamets arbete utifrån de idéer och långsiktiga målsättningar som var bakgrunden till att verksamheten startade för sju år sedan. Utvärderingen har därmed syftat till att undersöka huruvida Skol- och Familjeteamet (SFT) har bidragit till att elever med psykosocial problematik i högre utsträckning kan ges adekvat stöd inom ordinarie skola och klass, om de har bidragit till ett minskat tryck på socialtjänstens myndighetsutövning, samt om de samverkar med skolan utan att ta över elevvårdens ansvar. För att besvara utvärderingens frågor har en kombination av kvalitativa och kvantitativa metoder använts. Utvärderingens resultat tyder på att SFT bidrar till att elever med psykosociala och/eller beteenderelaterade problem i större utsträckning kan ges ett bättre stöd inom ramen för ordinarie skola och klass. Föräldrar och skolpersonal som har intervjuats om sina erfarenheter av insatser från SFT anser att insatserna minskat barnets problem i skolan och att de lett till ett bättre samarbete mellan hem och skola. Resultat tyder dock inte på att SFT hittills har haft någon betydelse för i vilken omfattning skolor anmäler oro för barn till socialtjänsten eller för hur stor andel elever som beviljas placering i särskilda resursskolor. Då vi inte kan veta hur det skulle ha sett ut om inte SFT funnits, kan vi dock inte med säkerhet uttala oss om effekterna i detta avseende. SFT tycks däremot i olika avseenden ha bidragit till att ’smörja’ samarbetet mellan skola och socialtjänst och avlasta dessa parter på andra sätt. SFT utgör ett mellanled där en anmälan till socialtjänsten inte anses befogad men det ändå finns en oro kring en elev/familj. Genom sin position och inriktning blir SFT ett alternativt och ”ofarligt” stöd att erbjuda föräldrar, samtidigt som skolan får del av insatsen. Det framkommer dock behov av mer tydlighet och kontakt beträffande relationen och kommunikationen mellan SFT och socialtjänstens Barn- och ungdomsenhet. Utvärderingen tyder överlag på att det råder en relativ konsensus mellan skola och SFT kring deras överlappande verksamhetsdomäner och att detta kan förstås som resultatet av ett lyckat integrationsarbete mellan skola och socialtjänst. SFT uppfattas som en neutral part i samarbetet mellan skola och hem och bistår även med en slags teknologi för detta samarbete.

The aim of the thesis is to describe and analyse the organization, resources and practice of pupil welfare work in municipal compulsory schools. In one study, telephone interviews with head masters from a random sample of 100 municipal compulsory schools have been carried out. A second study is based on material from two case studies, where the work of the pupil welfare team members and the everyday organizing of pupil welfare, are scrutinized.

The distribution of special pupil welfare resources varied considerably. Almost one-third of the variation could be explained by organizational and structural variables included in a regression analysis. Practically all schools in the sample had a school nurse, while school social workers and in particular school psychologists, were available to a lesser extent. Regarding the latter two professions, the results indicate that these resources are allocated to pupils of different age groups. The involvement of different kinds of municipal service in pupil welfare work is becoming a common form of organization. The case studies show that these service units can become influential actors in the organizing of local pupil welfare work.

School nurses appear to be an institutionalized resource, with regard to their presence in schools and the content of their work. The school social worker lacks a specific technology of her own that distinguishes her work from other professions. School social work is performed by several professions and for some tasks domain conflicts can arouse. These conflicts can to a certain degree be rooted in the enhanced consultative role of the pupil welfare specialists, which affects the division of labour between the actors. The pupil welfare meetings studied in the case studies where characterized by asymmetrical relationships, where little space were given for pupils and their parents to be actively involved in the decision-making process.

Hur kan vi förstå den pågående samhällsdiskussionen om fattigdom? Varför betonas enskilda människors ansvar framför kollektivets eller samhällets? Hur kan utsatthet inte bara förstås, utan åtgärdas? Boken berör ovanstående frågor utifrån teoretiska presentationer i relation till empiriska exempel, med ambitionen att reda ut de olika begreppen främst i förhållande till socialt arbete.

Utsatthet, marginalisering och utanförskap presenterar teoretiska begrepp med avstamp i konkreta analyser. Författarna söker svar på frågor om olika begrepps innebörd och hur de förhåller sig till varandra. Här beskrivs hur utanförskapet kan uppkomma i många olika sammanhang och av skilda orsaker. Författarna beskriver utsatthet och marginalisering i skolan, genom arbetslöshet, sjukdom eller funktionsnedsättning, fattigdom och etnisk diskriminering, missbruk och misshandel, men ger även förslag på tänkbara åtgärder för att minska marginalisering och utanförskap.

Antologin riktar sig till blivande socionomer och andra samhälls- och beteendevetare.

The number of unaccompanied minors arriving in Sweden has grown rapidly in recent years and the care of these children has become a significant part of the Swedish child welfare system. In this article, we discuss what has happened to the residential care market (known as HVB for short) in which most of these children are placed by the municipal social services. The specific questions we seek to illuminate are: Which type of residential care actors have expanded their operations? Have new actors entered the residential care market for unaccompanied minors? How can we understand changes in the residential care market in the current situation? The study is based upon the Health and Social Care Inspectorate’s registry of all licensed residential care units in Sweden. We compare data for all residential care units that targeted unaccompanied minors in 2014 with an updated register from March 2016. The residential care units are categorized based on organizational type (municipal, large and small private companies, municipal entrepreneurs, and non-profit organizations) and the article illustrates the composition of organizational type. The results show that despite the growing need for residential care for unaccompanied minors, the composition of organizational type has not changed significantly since 2014. However, the number of beds for unaccompanied minors is higher than for traditional HVBs, and it has increased between 2014 and 2016. The study also indicates that the composition of residential care for unaccompanied minors differs from the residential care market for other groups of children and young people. 

Asylsökande barn som är placerade i samhällsvård enligt socialtjänstlagen (SoL) eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) kan samtidigt komma att utvisas enligt utlänningslagen (UtlL). Detta innebär att barnen kan komma att utvisas med sin familj under pågående vårdinsats, även om barnet omhändertagits med tvång. I dagsläget saknas kunskap om hur vanligt det är att asylsökande barn, som kommit till Sverige tillsammans med familj eller vårdnadshavare, får vårdinsatser av detta slag via socialtjänsten. Vi vet inte heller hur de som arbetar inom socialtjänstens barnavård förhåller sig till att barnen kan komma att utvisas eller hur samverkan med Migrationsverket fungerar vid denna typ av ärenden. Detta är bakgrunden till den här studien som syftar till att undersöka hur vanligt det är att asylsökande barn som kommit med sina familjer, placeras i samhällsvård, samt att få kunskap om socialtjänstens erfarenheter av och förhållningssätt i sådana fall. En kvantitativ kartläggning, baserad på telefonintervjuer med företrädare för socialtjänsten, har genomförts i Stockholms och Skåne län. Sammanlagt har representanter för 81 kommuner/stadsdelar kontaktats, varav 78 svarande. Erfarenhet och förhållningssätt inom socialtjänsten har undersökts genom kvalitativa intervjuer med fem socialsekreterare. I studien undersöks vilken betydelse det får för socialtjänstens arbete att barnen är asylsökande.

Syftet med den här studien har varit att undersöka och analysera vad som kännetecknar gruppen ensamkommande ungdomar som placeras inom Statens institutionsstyrelse (SiS), vad som föranleder dessa placeringar och kännetecknar insatserna från SiS, samt hur ensamkommande ungdomar själva uppfattar och förstår placeringen. Detta har undersökts genom analys av befintlig dokumentation inom SiS, intervjuer med personal från socialtjänst och SiS, samt med SiS-placerade ensamkommande ungdomar.

Resultaten visar att ensamkommande ungdomar som placeras på SiS är en heterogen grupp med stor spännvidd i problemens karaktär och omfattning, och att problemen delvis skiljer sig från andra SiS-placerade ungdomar. Inom gruppen ensamkommande ungdomar fanns både de som uppfattades ha mindre omfattande sociala problem än andra SiS-placerade ungdomar, och ungdomar som beskrevs ha en tyngre och mer komplex problematik. Till den senare gruppen nämndes ofta "gatubarn" som definierad kategori. Som specifikt för de ensamkommande ungdomarna framhölls också mer "psykiatrisk" och migrationsrelaterad problematik, samt att dessa ungdomar har liten kunskap om det svenska samhället.

Studien tyder på att både SiS och socialtjänsten har svårigheter med att organisatoriskt möta de ensamkommande ungdomarnas behov inom ramen för befintlig verksamhet, samt att detta lett till konflikter om hur problemen ska definieras och vilken organisation som ska bära det huvudsakliga ansvaret för att praktiskt ta hand om dem.

Syftet med artikeln är att analysera organisering av och synen på mottagandet av ensamkommande barn inom socialtjänsten våren 2016 – en tidpunkt då antalet asylsökande ensamkommande barn nyligen nått en extrem omfattning under kort tid. Artikeln baseras på en totalundersökning (enkät) av socialtjänstens resurser, organisering och insatser i arbetet med ensamkommande barn och ungdomar. Resultatet visar att trots en statlig ambition om normalisering och integrering av mottagandet i den sociala barnavården, har en tydlig respons från socialtjänsten varit att specialisera verksamheten utifrån den ökande klientgruppen. Den här studien ger inget belägg för att specialiseringen lett till bättre kvalitet, tvärtom indikeras ett positivt samband mellan kvalitet och en integrerad organisation. Främst tyder studien på att resurser, övergripande samverkan och engagerade politiker har varit viktigt för hur man inom socialtjänsten uppfattar möjligheten att anpassa stödinsatser efter behov och att följa upp insatser. Noterbart med tanke på tidpunkten för studien är att  en majoritet av respondenterna (företrädesvis chefer inom socialtjänstens verksamhet för ensamkommande barn) var förhållandevis nöjda med det stöd som erbjöds till ensamkommande barn/ungdomar, dock påtalades brister i möjlighet att följa upp och tillgång till insatser som matchar målgruppens behov.

School absenteeism is a challenge in many countries. Still, there are few comparisons between countries, which is partly due to a lack of shared definitions of concepts. This article makes use of PISA data to compare self-reported student absenteeism in Germany, Japan, Sweden, and the United Kingdom (UK). Three data sets are used, from 2012, 2015, and 2018. The self-reported absenteeism, which is referred to as truancy in the PISA studies, was measured as having skipped a whole school day at least once in the two full weeks before students completed the PISA student questionnaire.

The results show great variation between the studied countries, from 24.4% in the UK in 2015 to 1.5% in Japan in 2012. The percentage of students who reported having skipped school is much higher in the UK than in the other three countries. The differences between the countries concerning the percentage of students reporting having been absent from school are significant for all years, except between Sweden and Germany in 2015. Germany and the UK have a similar pattern in development, with the highest percentages in 2015, while Sweden and Japan have small (albeit not significant) increases from 2012 to 2018. The UK is the only country where the changes between 2012 and 2015 as well as between 2015 and 2018 were significant.

It is not possible to see any obvious patterns between the countries that might be linked to differences related to their welfare regimes, education systems, or values. To find such patterns, it may be necessary either to include more countries in a study or to conduct more in-depth studies on each country.

The overarching aim of this report was to gain knowledge on how mandated reporters from different professional fields (staff in child health care, pre-school and school) reason and act in case of child maltreatment suspicion of children 0-12. The principal research method was focus groups (n=3) in which participants were discussing themes in accordance with study objective. The groups were homogenous in terms of professional field affiliation and consisted of 8-9 participants in each group. The mode of analysis was qualitative. 

What to do if you have a suspicion of child abuse? What should social service workers and educators do if there is any suspicion that a child does not fare well? This Save the Children study is about how Child Welfare Service staff and pre-school and shool officials in Sweden are responding to their obligation to report suspected cases of child abuse and neglect. It is based on interviews made to professionals directly working with children who are mandated to inform the proper authorities if there is a reasonable suspicion that a child is being harmed by caregivers. This study was initiated within the framework of the larger project "Educate do not punish" coordinated between Save the Children in Italy, Romania, Lithuania and Sweden, aimed at protecting children from corporal punishment by supporting the inclusion of the explicit ban of corporal punishment in all settings.

Signs-of-Safety utvecklades i Australien och kan i grunden ses som en modell för utredning och uppföljning i socialt barnavårdsarbete i avsikt att säkerställa barns säkerhet och skydd. I denna rapport redovisas en studie av modellens spridning och tillämpning i Stockholms stads stadsdelar samt övriga kommuner i Stockholm län. Tre delstudier presenteras. Det övergripande syftet med studien var att undersöka i vilken omfattning och på vilket sätt Signs-of-Safety används i Stockholms län samt att beskriva och analysera principiellt viktiga förtjänster och begränsningar som är förenade med att ta modellen i bruk.