Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) ska alla barn som befinner sig i Sverige ha rätt att åtnjuta sina rättigheter oberoende av barnets eller föräldrarnas etniska eller sociala ursprung eller ställning i övrigt. Så är dock inte fallet idag. Många barn som befinner sig i Sverige ges inte möjlighet att åtnjuta sina rättigheter bland annat på grund av sin rättsliga status. En grupp av barn som uppmärksammats på senare tid är minderåriga unionsmedborgare som nyttjar den fria rörligheten men saknar förlängd uppehållsrätt, ofta kallade EU-migranter, men som vi valt att kalla barn som är EU-medborgare (eller unionsmedborgare) och lever i utsatthet. Dessa barns rättsliga ställning är oklar och det råder oenighet och förvirring kring vilka rättigheter de har. Det kan handla om barn som rest till Sverige med föräldrar (som exempelvis är här för att tigga) och hamnat utanför skolsystemet under en längre period. Myndigheterna har inte haft kännedom om att dessa barn befinner sig i Sverige eller saknar kunskap om barnens rättigheter. Barnen hamnar i ett socialt utanförskap och utanför samhällets skyddsnät. De barnen riskerar därmed att fara illa då de inte alltid omfattas av de regler och rättigheter som gäller andra barn i Sverige.

Barnkonventionens artikel 3 – bestämmelsen om barnets bästa – är tillsammans med artikel 12, om barns rätt till delaktighet, konventionens mest kända artikel. I artikel 3 stadgas att vad som bedöms vara barnets bästa ska beaktas vid alla åtgärder som rör barn.Det råder inte något tvivel om att barnets bästa ska beaktas i ärenden som rör barn. Utifrån detta är syftet med kapitlet att ge en översiktlig förståelse för när ett ärende rör ett barn, vad principen om barnets bästa innebär samt vilka krav som följer av att barnets bästa måste beaktas. Undersökningen i detta kapitel utgår från bestämmelsen om barnets bästa i barnkonventionen med tillhörande källor. Fokus ligger på innebörden och betydelsen av bestämmelsen om barnets bästa på ett mer generellt plan.

Delmis Policy Brief 2020:5 Den reglerade invandringen och barnets bästa författad av Louise Dane, är baserad på avhandlingen ”Den reglerade invandringen och barnets bästa: barns rätt till familjeliv och privatliv enligt barnkonventionen, Europakonventionen, EU-rätten och svensk utlänningslagstiftning” (Stockholm: Stockholms Universitet). Den diskuterar barnets bästa och rätten till respekt för privat- och familjeliv och sätter dessa begrepp i relation till statens rätt att reglera invandring. Danes rekommendationer omfattar strukturerade intresseavvägningar och tydligt motiverade beslut; ett framhållande av intresseavvägningen i lagstiftningen; och ett tydliggörande av innebörden av det rättsliga intresset av reglerad invandring. Åtgärderna skulle kunna bidra till ett stärkt genomslag för barns rättigheter och ökad rättssäkerhet i migrationsärenden som rör barns rätt till privat- och familjeliv.

Principen om barnets bästa framkommer av flera internationella överenskom- melser. Till exempel stadgas i artikel 3.1 i FN:s konvention om barnets rättig- heter (barnkonventionen) att ”vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vid- tas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, adminis- trativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Det anses idag allmänt vedertaget att principen ska beaktas vid samtliga avgöranden som rör barn.1 Det råder således ingen förvirring om att principen ska beaktas. Däremot saknas en närmare definition av principen – vad betyder barnets bästa?

Att en princip saknar tydligt reglerat innehåll är inte i sig problematiskt. Men det väcker frågor. Kan vi utgå ifrån att principen om barnets bästa är samma princip inom alla rättsområden? 

I artikeln diskuteras om vikten och innebörden av principen av barnets bästa påverkas av inom vilken måltyp principen hanteras. Artikeln baseras på en studie av 57 rättsfall från Europadomstolen. Studien visar på att det finns intressanta skillnader i Europadomstolens syn på barnets bästa. Något som i förlängningen innebär att principen inte ges den hållfasthet den borde.

Stater har som utgångspunkt en rätt att bestämma vilka människor, utöver dess egna medborgare, som får – och inte får – befinna sig på statens territorium. Detta måste ses som en utgångspunkt för migrationslagstiftning i olika länder och därmed också för politiken på området. I en tid som präglas av åtstramningar av länders migrationslagstiftning och där samma lagstiftning riskerar att innebära kränkningar av mänskliga rättigheter blir rättstillämparen garanten för att internationella åtaganden efterlevs. Vid prövningen av migrationsrättsliga ärenden behöver rättstillämparen inte sällan genomföra proportionalitetsbedömningar där såväl individens intresse av att befinna sig i en viss stat som denna stats intresse av att reglera invandringen aktualiseras. Att stater har ett intresse av att reglera invandring är generellt något som sällan ifrågasätts men vad syftar begreppet ”intresset av reglerad invandring” på och vad innebär det?

I denna text belyses översiktligt de nordiska staternas möjlighet att reglera invandring. Fokus ligger dock på innebörden av intresset av reglerad invandring – främst skillnaden på politiska och rättsliga intressen.

Trots att barnkonventionen ännu inte är inkorporerad i sin helhet har konventionen på senare år haft betydelse i migrationsrättsliga ärenden. Inte minst när frågan gällt familjeåterförening. I artikeln diskuteras hur detta gått till. Argument lyfts för att barnkonventionens genomslag i familjeåterföreningsärenden beror på främst på tre faktorer; 1) att delar av barnkonventionen faktiskt redan är svensk lag, 2) att barnkonventionen getts ökad tyngd via Europadomstolen och EU-rätten samt 3) att barnkonventionens ställning i svensk migrationsrätt har stärkts via framgångar i praxis.

Barnkonventionen innebär en skyldighet för stater att bistå barn i olika migrationsprocesser i syfte att säkerställa att barn får reell tillgång till sina rättigheter enligt konventionen. Barnkonventionen har därför potential att både ge dessa barn ett starkt skydd och att ge de rättstillämpande myndigheterna en faktisk måttstock att förhålla sig till. Det övergripande syftet med detta kapitel är att redogöra för hur barnkonventionen kan påverka Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas arbete. I kapitlet behandlas först de krav som barnkonventionen ställer på svenska migrationsmyndigheters handläggning och tillvägagångssätt, härefter redogörs för hur barnkonventionen påverkar och har bäring på hur bestämmelser i utlänningslagen ska tolkas. Slutligen diskuteras migrationsrättsliga utmaningar och möjligheter med att barnkonventionen sedan den 1 januari 2020 är svensk lag.

Välfärdsstatens förverkligande genom rättslig reglering och tillämpning sker idag under de villkor som det postmoderna samhället kan anses lyda under. Dagens socialrätt ska kunna förhålla sig till finansiella kriser, nya sorters regler på olika nivåer, nya sätt att se på distinktionen privat och offentlig och nya legitimeringsgrunder för hur välfärd bör och ska fördelas. Systemet utmanas när människors utsatthet förändras och ser annorlunda ut. Utvecklingen har lett till att förverkligandet av välfärdsstatens ambitioner utmanas på ett annat sätt. Nya parametrar som inte fanns vid välfärdsstatens tillblivelse eller dess framväxt under 1900-talet sätter idag ramarna för hur välfärdsstaten och dess grund i solidaritet, legalitet och rättssäkerhet förvaltas och förverkligas.

I boken finns 13 bidrag som utifrån olika rättsvetenskapliga synvinklar studerar och problematiserar den svenska välfärdsrättens samtidsutmaningar. Områden som behandlas är till exempel sociala rättigheter, migration och medborgarskap, assistansersättning, EU-rättens påverkan, utsatta grupper, likabehandling och mänsklig värdighet. Såväl förvaltningsrättsliga som konstitutionellrättsliga perspektiv anläggs på frågekomplex som också aktualiserar civilrättsliga och skatterättsliga frågor. Gemensamt för bidragen är att frågan om solidaritetens och välfärdsstatens gränser i såväl teoretiskt och praktiskt perspektiv står i fokus. Förhoppningen är att boken ska vara till nytta för såväl rättstillämpare och politiker som forskare.

Det här kapitlet belyser godmanskapet för ensamkommande barn och utgör en översikt av regelverket som styr godmanskapet i Sverige och den forskning som finns på området, både internationellt och nationellt. Regelverket som grundläggs i lag (2005:429) om god man för ensamkommande barn (LGEB) är utgångspunkten för genomgången, men godmanskapet blir därtill placerat i ett vidare sammanhang. Ambitionen är att synliggöra dilemman som kan uppstå i förhållande till överförmyndarens rekrytering och tillsyn av gode män samt relationen mellan gode män och deras huvudmän, det vill säga ensamkommande barn. Sex dilemman identifieras. Det handlar om 1) vad barnet ska ha rätt till utöver skydd mot rättsförluster, 2) gränserna för den gode mannens uppdrag i praktiken, 3) överförmyndarens kvalitativa bedömning i rekryteringen av gode män, 4) barnets möjlighet att yttra sig när en god man utses, 5) riskerna för negativ särbehandling genom att gode män för ensamkommande barn regleras genom speciallagstiftning, samt 6) balansen mellan intentioner att skydda ensamkommande barn ”som grupp” och deras skiftande individuella behov, där särskilt det senare ställer krav på den gode mannens kompetens. Kapitlet avslutas med att lyfta frågan om hur godmanskapet och dess förutsättningar och dilemman kan relateras till integration.

Previous research has offered that the construction of the asylum-seeking child is complex as it unites children (predominantly understood as passive) with immigration (agency). Research has also argued that the principles prescribed in the UN Convention on the Rights of the Child are not sufficiently implemented by states in asylum procedure. As a point of departure, this presentation views children's rights as human rights, and that "children's rights" analysis can be strengthened by further theoretization.The main argument of the presentation is that there is a strong link between the human rights of unaccompanied minors seeking asylum and the concept of dignity, understood here as the possibility of self-determination in practice.The presentation draws on a two larger research projects about unaccompanied minors in Swedish asylum policy. The projects have analyzed interview data about the perceived life conditions of unaccompanied minors collected from members of parliament, public servants, unaccompanied minors and their guardians. The projects have also examined asylum decisions issued by the Swedish Migration Agency concerning unaccompanied minors' credibility. Overall, the results indicate that the asylum claims of unaccompanied minors are questioned to an extensive degree, although balanced to some extent by general intentions to protect "all" children, and that the perceptions about quality in asylum reception appears to be shaped by fiscal considerations. As the results are based on research conducted both at the level of parliament as well as including "street-level bureaucracy", and the minors themselves, the findings can be used to explore the social and legal mechanisms influencing the political, social, cultural, and economic rights of unaccompanied minors in practice. These mechanisms, in turn, seem to be conditioning the dignity of unaccompanied minors in Swedish asylum policy and procedure.

Något har hänt i svensk politik. De barnpolitiska förslagen haglar. Frågor om barn och unga har blivit heta. I det politiska samtalet och på nyheterna sammanförs barn och unga, migration och integration, brott och straff, förort och utanförskap på olika sätt. Samtidigt som barns rättigheter har stärkts på flera sätt genom lagstiftning under senare år, ser vi också att politiska förslag som rör barn allt oftare går ut på en sak: ökad social kontroll. Det gäller kanske särskilt de barnpolitiska förslag som rör migration och integration. Den här boken tar därför temperaturen på utvecklingen inom just dessa områden. Bokens fokus gör också att den säger något om den ökade politiseringen av barns integration och välfärd som vi ser i samtidens Sverige.

Statistics made available by the Swedish Migration Agency (SMA) make it possible to follow first-decision outcomes in asylum cases concerning unaccompanied children (types of residence permits granted, percentage of rejections, etc.). Yet, we know little about differences in asylum decision outcomes for unaccompanied children coming to Sweden. Therefore, we wanted to find out how gender, country of origin, and asylum reports are associated with the likelihood of being granted residency. Asylum decisions concerning unaccompanied children were first coded inductively. These codes were later merged into larger categories that were analyzed quantitatively by logistic regression analysis. The data sample consisted of one calendar year of asylum decisions issued by the SMA. Results show that fewer girls than boys were granted asylum, and in fact, girls have an overall lower prospect of being granted residency. Results also display statistically significant gender differences in reported reasons for seeking asylum.

This article explores the ways in which the results of language analyses were taken into account when Swedish Migration Agency (SMA) case officers built arguments concerning unaccompanied children's countries of origin. The research literature on LADO has primarily commented on risks of unreliability. Data was drawn from one calendar year of asylum decisions concerning unaccompanied children, and the sample where LADO had been conducted was analysed by qualitative thematic analysis. The main finding indicates that LADO is primarily used as an enhancer of other circumstances present in the asylum case, which means that it has the potential to 'tip the scales' into approval or rejection. The findings also suggest that case officers use the results of LADO in different ways to regulate the issue of credibility depending on the political and geographical dynamics in the children's reported countries of origin. The practical implications are that migration authorities should regularly examine to what extent the results of LADO are given weight in asylum case processing and that the influence of LADO results on individual decisions should be comprehensively explained in child consequence analyses.

Under de senaste månaderna har det rapporterats flitigt i media om att nyanlända barnfamiljer riskerar att bli hemlösa efter att kommuner sagt upp deras hyreskontrakt (se exempelvis DN, SR och SVT). Bl.a. nämns Lidingö stad vars kommunstyrelse beslutade att nyanlända barnfamiljers hyreskontrakt ska sägas upp efter två år. Beslutet överklagades till Förvaltningsrätten i Stockholm som meddelade dom i slutet av mars i år. Jag vill med detta blogginlägg ge ett rättsligt perspektiv på det inträffade som väcker frågor om kommunernas självbestämmande, rättssäkerhet och vikten av att inte glömma bort barnperspektivet.

Combating poverty has been a central aspect in the building of the Swedish welfare state and the focus today is on different types of support to families with children. Both the Convention on the Rights of the Child (CRC) and other legal instruments clearly state that a child has the right to an adequate standard of living. Despite this, and the fact that Sweden is one of the wealthiest countries in the world, child poverty is still a problem. Against this background it is natural to pose questions of what a child’s right to an adequate standard of living actually means, and whether there are legal explanations for why these rights are not realized and fulfilled in Sweden today. In this chapter children’s right to adequate standard of living and the regulations for the outermost social safety net are analyzed from a critical legal perspective. The objective is to highlight underlying assumptions and conditions that limit the possibilities to effect children’s rights, and which might even give rise to a silent acceptance of the fact that certain children are poor in one of the world’s richest countries. The analysis demonstrates challenging aspects in both the CRC and the Swedish national legal regulations that may be contributing to child poverty in Sweden today. The regulations create layers of problematic basic assumptions and conditions that risk rendering invisible children’s specific needs and rights. This occurs first with the premise that children’s rights are primarily invoked by the parents, who must apply for and accept economic support, but also distribute the resources received in a manner that benefits their children. A second problematic layer is the fact that support can be made conditional through certain requirements imposed on the parents that can be both unreasonable and disproportional from a child perspective. There are no self-evident solutions to the identified problems, but one thing is certain – the current legal structures do not create reasonable and equal living conditions for all children in Sweden today and there is a need for clarifications on what the right to an adequate standard of living for children are supposed to mean in Sweden today.

I Samborna på Sollerön hade HD att ta ställning till om förhållandet mellan två personer var ett sådant ”parförhållande” som krävs för att definieras som sambor enligt 1 § sambolagen. Personerna var asexuella. Av förarbetena framgår att sexuellt samliv normalt ska ingå för att förhållandet ska anses vara ett parförhållande. HD kom trots det fram till att parternas nära personliga och känslomässiga gemenskap medförde att de ändå skulle betraktas ha haft ett parförhållande i sambolagens mening. Avgörandet illustrerar den uppluckring av sociala normer kring familjebildning och den vidgning som gradvis sker av synen på vad närståenderelationer kan vara. Samtidigt ger domen uttryck för ett visst fasthållande av gamla normer genom att sexuellt samliv fortfarande utgör utgångspunkten för bedömningen om ett parförhållande föreligger. Den här dubbelheten inom familjejuridiken – att lagen å ena sidan är lyhörd inför förändrade samhällsvärderingar, å andra sidan bygger på mer traditionella föreställningar om par- och familjeförhållanden – har problematiserats inom bland annat den familjerättsliga forskningen. Dubbelheten går alltså att skönja även i HD:s avgörande och diskuteras närmare i artikeln.

This text critically analyzes the questions related to criminal procedure in the case called "Snippan". It explores the impact of the prosecutor's classification of the crime and the court's responsibility to inform parties about relevant criminal classifications. Of particular concern from a child rights perspective is the ability of the complainant, especially a child, to have a voice in the Court of Appeals. The discussion begins by examining whether the court's handling of notifications about the complainant, particularly a young girl involved in the case, deserves criticism. The study also sheds light on the issue of the complainant not being provided with legal counsel (sw. målsägandebiträde) in the second instance, which is a crucial matter concerning access to justice and fair legal proceedings. This is especially important for children who cannot be expected to advocate for their own rights. The paper concludes by raising questions regarding the potential for a new trial if the case is sent back to the Court of Appeals.

Det här kapitlet handlar om hur rättsstatsideal verkar i en tid som präglas av förhöjd social oro och vilken betydelse frågan om rättssäkerhet kan få för möjligheterna till delaktighet och integration för unga med utländsk bakgrund, särskilt nyanlända ungdomar. Kapitlet beskriver inledningsvis en komplex förskjutning i de europeiska mediala och politiska diskurserna alltsedan händelserna i Köln under nyårsnatten 2015/2016 och som beskrivs ligga bakom den samtida debatten där såväl ett visst brottsligt handlande som benägenheten att handla på det sättet har konstruerats som en fråga om kulturell tillhörighet. Vidare beskriver kapitlet de sociala konsekvenser som en sådan diskursförskjutning kan ge upphov till och särskilt de konsekvenser som kan uppstå inom ramen för rättsväsendets praktik. Rättsväsendets praktik har studerats genom två empiriska studier vars syfte var att undersöka hur det svenska rättsväsendet bemöter ungdomar som är mellan 15 och 17 år och som misstänks för brottet sexuellt ofredande. Studiernas resultat visar att särskilt nyanlända ungdomar riskerar att missgynnas när de åtalas för ett brottsligt handlande som i debatten har tillskrivits personer med en viss kulturell tillhörighet. Ett sådant bemötande kan leda till social exkludering och begränsade möjligheter till delaktighet i en tid då kraven på anpassning och integration har ökat. Kapitlets slutsats är att den kulturaliserade debatten kan leda till sociala konsekvenser som motarbetar de uttalade integrationsmålen vad gäller gruppen nyanlända ungdomar.

Den här artikeln ska presentera två studier som har genomförts inom ramen för forskningsprojektet Rättsväsendets bemötande av unga lagöverträdare med utländsk bakgrund – ett projekt som bedrivs inom ramen för den tvärvetenskapliga satsningen Barn, Migration och Integration vid Stockholms universitet.

Artikeln kan läsas som ett bidrag till diskussionen om nämndemannainstitutet – ett ämne som återkommande har varit föremål för debatt. Artikeln kan även läsas som ett bidrag till diskussionen om eventuella skillnader mellan lagfarna domare och lekmannadomare i bevisvärderingssammanhang. Artikelns främsta syfte är emellertid inte att behandla dessa, förvisso mycket intressanta, frågor utan ska i stället ses som ett bevisrättsligt bidrag till diskussionen om en eventuell förekomst av strukturell diskriminering vid svenska domstolar.

This study aimed at investigating if attitudes toward children with neuropsychiatric disorders influence evaluations concerning allegations of child sexual abuse. Law students (n = 107) at Stockholm University, Sweden, were presented a transcript of a mock police interview with a girl, 11 years of age. This interview was based on a real case, selected as a “typical” example from these years concerning contributions from the interviewer and the alleged victim. After having read the transcript, the students responded to a questionnaire concerning degree of credibility, if the girl talked about events that had really occurred, richness of details, and if the narrations were considered truthful and age-adequate. Fifty-four of the students were also told that the girl had been given the diagnoses of attention deficit/hyperactivity disorder and Asperger syndrome. Students who were informed about the diagnoses gave significantly lower scores concerning credibility of the interviewee. To a lesser degree they regarded her narrations as expressions of what had really occurred and considered her statements less truthful. Furthermore, they found that the narrations contained fewer details. Finally, they found the girl less competent to tell about abuse. We conclude that a neuropsychiatric disorder may infer risks of unjustified skeptical attitudes concerning trustworthiness and cognitive capacity.

Att Sverige som stat har ett ansvar för att efterleva och förverkliga barns rättigheterså som de formuleras i FN:s konvention om barnets rättigheter är något som deallra flesta tycker är självklart och viktigt. Det råder dock oenighet om hur dettabäst uppnås. Inkorporering av barnkonventionen ses som lösningen av bl.a. barnrättsorganisationer ochmånga politiker, men när den s.k. Barnrättighetsutredningen la fram ett förslagom just detta framkom skepsism, kritik och motstånd från en rad remissinstanser,inte minst juridiska sådana. Lagrådet lämnade också ett yttrande som knappastkan ses som något annat än en totalsågning. Trots detta har regeringen i mars2018 lagt fram en proposition med förslag om att barnkonventionen ska ges statussom svensk lag. Därefter har dock flera motioner lämnats in med förslag om attriksdagen helt eller delvis ska avslå regeringens proposition och/eller förslag omvissa tillägg eller alternativa åtgärder för att förstärka barns rättigheter. Det ärdärmed inte helt säkert hur det blir, men inkorporering kan nog efter omröstningi riksdagen i juni 2018 förväntas genomföras i januari 2020. Syftet med dennaartikel är att diskutera vad inkorporering av barnkonventionen på det sätt somregeringen nu föreslås kan komma att innebära för barns rättigheter i svensk rätt.Diskussionen är ett försök att analysera inkorporeringsfrågan bortom de polariseradeställningstaganden som framkommit i debatten.Det kan övergripande konstateras att det faktiskt är osäkert vad inkorporeringkommer att innebära. I Sverige har vi inte särskilt stor vana vid att inkorporerainternationella konventioner och vad det kan komma att innebära berorförstås på vilka andra åtgärder som vidtas och vilket tolkningsstöd som kommeratt tas fram. Även om det kan bli som förespråkarna hävdar – att konventionensställning kommer att tydliggöras, att ett barnrättsbaserat synsätt kommer att fågenomslag i rättstillämpningen samt att transformering av konventionens artiklarkommer att påskyndas, ser jag ett problem i att det faktiskt saknas en diskussionom vad det mer exakt är som regeringen vill uppnå genom inkorporering, och tillvilket pris. Jag menar att förhoppningarna är något naiva och att det finns en radproblem med inkorporering i enlighet med regeringens förslag. Det finns enligtmin mening också en risk för vad som kan kallas för politisk problemdumpning,dvs. att ansvaret för avvägningar och prioriteringar som i grunden är politiska288 Pernilla LevinerFörvaltningsrättslig tidskrift 2018lämnas över till rättstillämparen genom inkorporeringen. Ett förstärkande avbarns rättigheter kräver politiskt ansvar och initiativ och avsaknaden av dettakan leda till att barns rättigheter i praktiken försvagas.

Sedan januari 2020 gäller FN:s barnkonvention som svensk lag. Inkorporeringenföregicks av diskussion och debatt där olika synsätt på nödvändighetenoch lämpligheten med att göra konventionen till svensk lag fördes fram.I förarbeten till inkorporeringslagen tydliggjordes att stort ansvar lades pådomstolar och andra rättstillämpare att uttolka vad barnkonventionen somsvensk lag ska betyda och innebära i enskilda fall. Samtidigt betonades attfortsatt transformering, dvs. reformer av svensk rätt, troligen skulle kommaatt behövas för att leva upp till konventionen. De som förespråkade inkorporeringenmenade att barns rättigheter skulle komma att stärkas, medan desom var skeptiska och kritiska menade att konventionen inte är konstrueradför direkt tillämplighet och att inkorporering skulle behöva åtföljas av tydligvägledning till rättstillämparen i olika situationer och kontexter.När några år nu har gått sedan den svenska barnkonventionslagen börjadegälla väcks frågan om hur det står till med barns rättigheter i 2020-taletsSverige? Stärktes barns rättigheter? Har domstolar givit auktoritativa beskedom hur konventionen ska tolkas och tillämpas och har lagstiftaren tagitsitt ansvar för fortsatt transformering? Detta är frågor som denna artikelbehandlar genom några nedslag i rättstillämpning och lagstiftningsinitiativ.Syftet är ytterst att diskutera vilka utmaningar som finns i att realisera ochrespektera barns rättigheter samt vilken roll politik och juridik spelar ochvilket ansvar olika aktörer – lagstiftaren, domstolar och andra rättstillämparepå olika nivåer – har och borde ta i att förverkliga konventionen. Avstamp tasi vad inkorporeringen av barnkonventionen inneburit rent rättsligt, varefteren analys följer om vad åtgärden kan sägas ha medfört mer konkret, dvs.vad som hänt (och inte) i rättstillämpning och lagstiftning. Artikeln avslutasmed en diskussion om utmaningar med att förverkliga barnkonventionenefter inkorporeringen, inklusive relationen mellan juridik och politik, menockså möjligheter. Här diskuteras vilken roll (barn) rättsvetenskapen kanspela för att barns rättigheter ska respekteras och realiseras.

This article discusses the need for specialized courts within the field of child protection in Sweden. The UN Committee on the Rights of the Child has recently pronounced that the signatory states to the Child Convention are to consider the establishment of specialized courts to handle such cases. Consequently, as a signatory state, a discussion of this is necessary in Sweden, where general administrative courts, without requirements of specific knowledge or experience, review and decide child protection cases. The overall aim of this article is to raise the legal issues that need to be analyzed and considered in order to properly evaluate whether such specialized children’s courts need to be established, and if so, what function such courts should have. The starting point of the article is a comparison between the Swedish system and the system in the Australian state of Victoria, where specialized children’s courts deal with cases concerning child protection. Descriptions of both systems are given, put in an overall international context with regards to different legal traditions and the different approaches to specialized courts. Thereafter the two systems are compared with a special focus on judicial proceedings. By comparing the two systems, overall aspects of significant importance for the legitimacy of the child protection system as a whole are elucidated. These aspects are divided first into issues of more specific significance within child protection, i.e. a more defined analysis of the right to a fair trial, the impact of the principle of the best interest of the child and a child's right to be heard, as well as the requirements of a complete decisional basis in child protection cases. Second, issues concerning the role and function of the courts in the legal system as a whole are raised, including the distribution of power as set out and defined in politics, law and other fields. The article concludes with proposals for the current Swedish system.

An Analysis of Lvu-Supplies "Socially Degrading Behavior" in the Light of Hfd 2015 Ref. 7: Conditions for Disposing of Young Adults Due to Risk of Honor-Related Violence and Repression in Swedish Law

Caring for and placing children or young people outside of the home against the wishes of custodians and decision-minded children is one of the most interventive measures that the state can take through its responsible authorities. High demands must therefore be made on the legislator and on the applicant. Decisions in individual cases must be taken taking into account inter alia legality, objectivity and proportionality and the legislator must be sufficiently clear. The conditions for the preparation of compulsory childcare in Swedish law are given in law (1990: 52) with special provisions for the care of young people (LVU). Intervention may only occur in severe cases when voluntary measures are not possible or sufficient. It must be shown that the individual child / adolescent lives in misconduct, either linked to the home environment being very deficient and harmful and / or by the child or the adolescent showing his own destructive behavior which poses a significant risk of harm to the child's health or development. As regards home remedies (Section 2), they may only be taken and continued until the child is 18 years old, while care due to the young's own destructive behavior (Section 3) may commence until the child completes 20 years and ends by the age of 21 years (Section 1).

The responsibility to protect children from abuse, neglect and all other forms of maltreatment as stated in Article 19 of the UN Convention on the Rights of the Child (crc) is indeed a very complex task – both for legislators at different levels as well as for social workers, judges and others involved in the decision-making process in individual cases. “Damned if you do and damned if you don’t” is a common way to describe the dilemma which is often posed. How to strike a balance between, on the one hand, children’s right to protection, and on the other hand, the right of children and parents to respect for family life, is difficult and challenging and there is a need for multi-disciplinary research to deepen the understanding of how best to protect children from being harmed in their own home environments while respecting fundamental human rights of both children and adults.

Att bedöma om förhållandena i ett barns hemmiljö är så dåliga att barnet behöver omhändertas och placeras i familjehem är många gånger mycket svårt. Utöver att prövningen som socialtjänst och domstolar ska göra innefattar svåra bedömningar av risk- och skyddsfaktorer i ett barns liv ingår en komplex balansering mellan rätten för alla att leva sitt liv utan inblandning av myndigheter och barns rätt till skydd från allvarlig utsatthet. På samma sätt som det kan vara svårt att bedöma om ett barn behöver omhändertas och placeras på grund av brister i hemmiljön kan det vara mycket komplext att avgöra när barn kan och bör flytta hem till sina föräldrar igen.

I enlighet med grundprinciper för den sociala barnavården ska barn som är placerade i familjehem på grund av brister i omsorgen så snart som problemen i hemmiljön upphört flytta hem till sina föräldrar igen. Samtidigt betonas i olika rättsliga dokument – såväl nationella som internationella – även att barn som omhändertagits av olika skäl ska garanteras kontinuitet och stabilitet. Därmed innefattar frågan om när placerade barn kan och bör flytta hem en balansering mellan återförening och stabilitet för barn och det är rättsliga frågor kopplat till detta som står i fokus i detta kapitel.

Frågan om när barn kan och bör flytta hem efter att ha varit familjehemsplacerade kan ur ett rättsligt perspektiv aktualiseras i tre olika måltyper. Först och främst aktualiseras frågan i mål som rör upphörande av vård med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) (21 §), dvs. bedömningen av om placering i familjehem som föräldrar inte samtyckt till kan upphöra eller ej. Bedömningar av om och när hemflytt är lämpligt står även i fokus i mål om flyttningsförbud (LVU 24 §) samt när det gäller vårdnadsöverflyttning (föräldrabalken, 1949:381 (FB) 6:8). Flyttningsförbud kan meddelas när föräldrar, antingen efter att vård med stöd av LVU upphört eller när placering skett på frivillig väg, vill att deras barn ska flytta hem men en abrupt hemflytt från familjehem bedöms vara skadlig för barnet. När det gäller beslut om överflyttning av vårdnad kan sådant fattas när det anses vara bäst för barnet att bo kvar i familjehemmet och återförening inte ses som lämplig eller möjlig.

Svårigheterna som är förknippade med att bedöma huruvida ett barn kan och bör flytta hem till sina föräldrar, samt den rättsliga komplexiteten i dessa tre måltyper, tydliggörs i ett fall som bland annat prövats av Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) sommaren 2012 gällande upphörande av vård med stöd av LVU. Fallet – HFD 2012 ref. 35 – rör en vid detta avgörande knappt femårig flicka som varit placerad i familjehem med stöd av LVU 2 § sedan hon var ett spädbarn då hon skadades mycket allvarligt i sitt hem. Utöver frågan om placering och upphörande av vård med stöd av LVU har domstolar i samma fall tagit ställning till flyttningsförbud, vårdnadsöverflyttning samt även frågor avseende straffrättsligt ansvar för flickans föräldrar gällande grov misshandel. Fallet, som måste beskrivas som mycket komplext, visar att den rättsliga balanseringen mellan återförening och stabilitet är allt annat än enkel. Med fallet som bakgrund framkommer också hur tätt sammankopplad, men samtidigt dåligt samordnad, frågan om upphörande av vård kan vara till frågor om flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning samt hur olika dessa processer kan falla ut.

Syftet med denna artikel är att ur ett rättsligt perspektiv analysera och diskutera frågan om när barn som varit placerade med stöd av LVU kan och bör flytta hem till sina föräldrar och den däri inneboende balanseringen mellan återförening och stabilitet. Analysen sker mot bakgrund av det ovan nämnda fallet som både illustrerar komplexiteten i denna intressebalansering och visar den rättsliga kopplingen mellan regleringen gällande upphörande av vård, flyttningsförbud och vårdnadsöverflyttning.

This dissertation addresses the responsibility of the Social Services as to protecting children from crimes and poor conditions in the home, and has as its starting point the requirements contained within the UN Child Convention as to a functioning societal child protection. This topic raises complex legal questions concerning fundamental rights for both children and parents. The objective here is to examine whether the Social Services has the legal premises necessary to live up to the responsibility as to protecting children. Included in this endeavor is in part investigating whether the construction of the regulations is appropriate in relation to the requirements of the Child Convention or whether there are legal impediments making it difficult to achieve protection of children, and also in part clarifying the function and effect of the regulations in their practical application.

This investigation demonstrates that the regulations place high objectives concerning a child's living conditions and requirements that children are to be protected from violence and vulnerability in their home, but that the Social Services are not given clear tools and authority to achieve these objectives. The Social Services are left with vague and uncertain legal tools and a strong emphasis on that investigations and responses are to be conducted in consultation with the persons having custody of the child. This leads to a legal practice in which the focus is rather on consultation with and motivating of parents than on investigating which children need support and protection. This situation is unsatisfactory from the perspectives of both a child and the parents, not in the least when taking into consideration requirements as to legal certainty.

This dissertation proposes an extensive review of the child protection regulations, in which the complexity entailing potential conflicting interests between a child and parents is raised. In order to strengthen a child's position and legal status, among other things, it is proposed that the Child Convention be incorporated into Swedish legislation, that increased requirements are placed as to a complete decisional basis as well as creating a clearer division between voluntariness and coercion, in which children are given increased possibilities to be represented by independent representatives during the child protection investigation.

This article analyses and discusses the Swedish more than 30 years old ban on corporal punishment and its effects. By describing the Swedish experiences – both positive outcomes and challenges that face the child protection system – valuable additional knowledge is provided for Australia and other countries that have not yet introduced a ban. It can be noted that a ban is required in order to fulfil the responsibilities in the UN Child Convention as pointed out by the UN Committee on the rights of the child. More importantly though, such a reform can be viewed as an essential departure from the out-dated approach which treats children as the property of their parents in favour of a rights based approach, in line with current way of thinking about children and their rights in the new millennium.

This chapter will deal with what role children’s right to participation plays in Swedish law. Two aspects of children’s right to participation are analysed. First participation for children from a ‘democracy perspective’, or in other words participation as a collective right for children to influence public decision-making, and secondly children’s right to be heard in the Swedish child protection system, as an example on how the right to participation affects children in individual cases. The aim is to examine and discuss whether reasonable conditions for participation and for children’s wishes and views to be given due weight are given in Sweden today. The view taken, is that the question is ‘not only’ how to best implement children’s right to participation, but also to analyse and question what children’s right to participation can and/or should mean. An overall conclusion is that, although children’s rights – not least participatory rights – are on the political agenda, and in spite of the fact that children are increasingly given voice in line with the crc, they are not given much decision-making power, and certainly not the vote in political elections. In order for children’s participatory rights to become something more than a problematic reinforcement of children’s subordination, the conclusion is that there is a need to rethink – or at least to clarify – what children’s right to participation is supposed to mean in practice in Sweden today and in the future.

This chapter deals generally with the requirements of the Swedish welfare system regarding solidarity with children who grow up in Sweden without being a citizen of the country or without the right to settle here. In the light of theories of welfare state typologies and how different categories of welfare states handle migration, what the principles of equal treatment, equal treatment and non-discrimination in our legal order really mean and whether there are legal conditions for assessing and treating children differently based on degrees of (o) belonging.