Utgångspunkt för min uppsats är den bild av Emil Kléen som förmedlas i Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom.

I min C-uppsats undersökte jag i vilken utsträckning Emil Kléens tryckta dikter kan kallas dekadenta, och intresset vaknade därmed för hur Kléens ”riktiga” dikter ser ut. De som ”icke kunna tryckas”. Lasse Söderberg publicerade 1980 en av Kléens otryckta sonetter i Tärningskastet, som är långt mer dekadent i sin framtoning än någon av Kléens tryckta verk. Dikten andas Baudelaire och fin-de-siécle på en nivå som i tryckt skick skulle varit otänkbart i den svenska borgerliga miljön på 1890-talet. Söderbergs porträtt av Kléen ger oss dessutom följande bild av hans tryckta alster: ” […] han skrev med en fabelaktig lätthet de allra vackraste vers om vad som helst, mest om flickor och blommor och om juninätterna på den skånska slätten, som han kom ifrån. 

I Kléens alster möts Baudelaire och de ”dekadenta” poeterna i hans efterföljd och ”nittiotalismen”, hembygdsromantiken, i Sverige på ett unikt sätt. Prosadikter är ett eget kapitel i en modernitetsdiskussion, vilket Lars Nylander undersöker i sin doktorsavhandling Prosadikt och modernitet. Prosadikt som gränsföreteelse i europeisk litteratur, med särskild inriktning på Skandinavien 1880-1910. Det förekommer prosadikter ibland annat Kléens Vildvin och vallmo från 1895 som har klara drag av det modernas inträngande i samtidens mentalitet, Nietzsche och ”öfvermänniskan” och en dekadent betraktelse av Venus Vulgivaga och krossandet av en geting under skaldens fot kan nämnas.

I Mogen sommar, Kléens enda novellsamling, tas problemet med fri kärlek mellan borgerlighet och arbetarklass upp. En annan novell behandlar ”Tattarblodet”. Det intressanta är att med hjälp av eventuella kontrasterande tryckta och otryckta verk undersöka spänningen mellan modernitet – borgerlighet – bygderomantik i en turbulent tid i Sverige. Tiden precis innan sekelskiftet 1900. Hur ser bilden av den dekadente poeten ut i denna samtid kontra den hembygdsälskande nationalskalden? Att utveckla dessa frågeställningar i en diskussion kring mötet mellan den urbana, moderna kontinentens estetik och ett mer hembygdsromantiskt Sverige, med Kléen som indikator. Hur problematiseras denna fusion hos en poet som Kléen, som var en av de första att mottaga influenser av Baudelaire och den franska ”dekadensen” i Sverige? Dessutom en man som mötte och hade täta kontakter med både Strindberg, Söderberg och de unga gubbarne i Lund och vars liv brukar samställas med hans dekadenta ideal, och hans diktargärning som perifer hembygdspoesi.

Den bild av Emil Kléen som övervägande presenteras i allehanda litteraturöversikter och artiklar är en ung legend, som inte blivit legendarisk av sin egen skaparkraft, utan mestadels på grund av att han figurerar i Strindbergs, Söderbergs och andra mer eller mindre kända sekelskiftesförfattares litterära verk. Bilden som förmedlas i dessa verk är den dekadente Baudelaire-efterliknaren (inspirerad även av Verlaine och Rimbaud), som dock inte själv lyckas med att skapa lyrik som skiljer sig från den rådande nittitalismen. Starkt metriskt bundna verser (t.ex. sonetter) med blommor och prålig landskapsanknytning är det som i forskningen mestadels nämns om Kléens egna skapelser. Detta trots att inte många av hans dikter är analyserade till innehållet i de artiklar som jag läst. Att de är strikt metriskt bundna stämmer dock.

Lasse Söderberg nämner, utan att precisera sig nämnvärt, att innehållet i Kléens diktning, och ”de sidorna som vetter mot Baudelaire, Verlaine och dekadenterna” är det intressanta. Christina Sjöblad pekar på Baudelaireinspirerade exempel i Kléens poesi och Folke Isaksson sticker ut ur mängden med sina påståenden om de dekadenta och livsnihilistiska dragen i Kléens dikter, dock utan fördjupning. Det är här jag vill börja formulera en frågeställning. Går det att finna ”dekadenta” inslag i Kléens lyrik, och i så fall var, och hur? Dessutom måste självfallet begreppet ”dekadent” definieras, och anknytas till den tidens fin-de-siècle-mentalitet.

Kléen var enligt samstämmiga källor privat en dekadent rumlare i Lund som tillsammans med Lidforss och Böök ägnade otaliga pubkvällar åt Absint och filosofi. En outgiven sonett (bifogas på blad 2) av Kléen är ett mycket bra tecken på att det borde finnas mer att finna i hans publicerade lyrik när det gäller den innehållsliga särart som möjligen skiljer honom från nittitalismen, trots den strikta formen som dikterna har. Dessutom har inga djupgående tematiska analyser av dikterna gjorts så vitt jag kunnat utröna. Detta är skissartat det jag vill problematisera i min uppsats.

Tage Aurell (1895-1976) var en originell författare som fick ett senkommet erkännande på 1940-talet. Kortromaner han gav ut på 1930-talet gick inte hem vare sig hos kritiker eller läsare. Varför?

Min uppsats syftar till attklarlägga vad det var som gjorde Aurell så egenartad. Det sker genom en noggrann läsning och undersökningav hansroman Martina från 1937. Det skerockså genom att berättelsen analyseras med hjälp av begrepp somlitteraturforskarna Wayne CBooth, Seymor Chatman och Gerald Prince lanserat och diskuterat. Jag vill också pröva vad för slags bok Martinaär. En roman, en novell, en berättelse på prosa? Genretillhörigheten är inte självklar.

Arbetet har lett fram till följande slutsatser: Martina är snarareen novell än en roman. Aurell är modernist men ingen vanlig modernist med intresse för den stora staden och livet där. Hans miljö är landsbygden. Inspirerad av främst Gustave Flaubert och Herman Bang är han också impressionist och har en berättarteknik som är karakteristisk för denna riktning: en berättare som håller distans, fri indirekt anföring, scenfragment, glimtar och antydningar, till exempel.Inget psykologiserande. Protagonisterna får avslöja sig genom handlingar och repliker. Närheten till dramat är påfallande.

Aurell skrev kortprosa och var extremt sparsmakad med orden när andra med framgång skrev tjocka ordrika romaner. Han ville inte skriva många böcker, bara några små, men de böckerna skulle vara bra, sade han själv.

Barnlitteratur handlar om barn, men speglar på olika sätt vuxnas bild av vad barndomen innebär. Böckerna blir en arena där begrepp som barn och barndom definieras, omförhandlas och ifrågasätts.

I denna antologi lyfter några av de ledande forskarna inom fältet fram den mångfald av barn och barndomar som gestaltas i barnlitteraturen, men problematiserar också hur barn skildras. De olika artiklarna diskuterar barnböcker ur bland annat klass-, etnicitets- och genusperspektiv. I antologin behandlas barnlitteraturklassiker som Elsa Beskows bilderböcker sida vid sida med de moderna berättelserna om Alfons, Sparvel och Gittan. Huvudfokus ligger på det sena 1900-talets barnlitteratur, men några av bidragen gör också kopplingar såväl bakåt i tiden som utanför Sveriges gränser.

The paper is based on a number of theories, elaborated within the interdisciplinary field of study ”law and literature”, and interprets Thorsten Jonsson’s short story collection Fly till vatten och morgon [Flee to water and morning (1941)] in terms of equity. The paper demonstrates that Jonsson’s method of arranging his criminal material – mostly real criminal cases, reported in newspaper articles and investigation records – to a large extent corresponds to the principle of equity: the short stories take up an hermeneutic attitude toward the presented criminal cases, correct official legal representation of the crimes by refering to the inner life of the criminals, supplement the individualized and psychologized portraits of criminals by traits borrowed from the image of the paradigmatic criminal and relating them to general human weaknesses, use these complex reflexions on criminality to criticizying the judicial and penal apparatus etc. Special attention is given to power structures established by the collection’s equity project. It is argued that the interpretative practices of the short stories rest on the binary, theological-utilitarian notion of nature which implies repressive marginalizations and, among others, results in the criminalization of homosexual behavior. But paradoxically, the collection’s equity hermeneutics revolts againts its own hegemonic regulations and produces a number of counterhegemonic semantic displacements. Particularly subersive are the short stories’ narrative structures which one the one hand are a product of the collection’s binarities, but on the other hand load these equity norms with a connotative ironic ambiguity.

Med utgångspunkt i Birgitta Trotzigs metapoetiska reflektion och litterära praxis diskuterar jag den interartiella transformativitetens gränser. Trotzig är extremt öppen för interartiell kommunikation och har själv beskrivit sitt författarskap som en rörelse från bild till ord. Hennes texter rymmer mängder av explicita och implicita intermediala referenser: till bildkonst, film, teater, skulptur, fotografi, arkitektur etc. Samtidigt har Trotzig i olika sammanhang problematiserat både den interartiella transformativiteten och konstarternas inbördes kompatibilitet. I en central metapoetisk deklaration, ”’Varför skriver jag?’” (1986), hänvisar hon till den berömda medeltida ikonoklastiska striden, som behandlar den intermediala transpositionens väsen och legitimitet som ett dogmatiskt, kristologiskt problem. I föredraget granskar jag i vilken mån Trotzigs resonemang kring intermediala restriktioner kan föras tillbaka på bildstormarnas teologiska argument och i vilken utsträckning hennes litterära praktik styrs av ikonoklastiska normer. Föredraget utmynnar i frågan om inte Trotzigs ikonoklasm i själva verket är en särform av hennes ännu djupare rotade logoklasm – som kanske ytterst bottnar i en generell medioklasm.

Todorov and After. Some Reflections on the Modern Study of the Fantastic

The paper examines Tzvetan Todorov’s theory of the fantastic, formulated in his influential study The Fantastic: A Structural Approach to A Literary Genre (1970, eng. transl. 1975). Special attention is given to the theory’s historical background, its epistemological structure, and its reception in literary criticism. Discussing the genesis of Todorov’s concept of the fantastic, the paper focuses on three fundamental factors determining his investigation: the high status of the fantastic in French literary history and criticism, the development of the structuralist methodology in the sixties, and Todorov’s intimate knowledge of Russian formalism. Drawing on Foucault’s archaeology of knowledge, the paper analyses the epistemes ruling the surface structure and the deep structure respectively of Todorov’s theory. In the surface structure one can observe a considerable epistemological homogenity, based on the episteme of dehumanisation. In the deep structure, however, Todorov’s definition of the fantastic, it is claimed, refers to incompatible notions of imagination rooted in two different epistemes: one pre-Kantian, corresponding to the Greek notion of phantasia, and one post-Kantian, founded on the idea of subjectivity. Todorov’s structural, anti-subjectivist approach to the fantastic, the paper demonstrates, results in a rebirth of the subject. As often the case with groundbreaking works, the reception of  Todorov’s study has been mostly critical. Scholars have found five main weeknesses in Todorov’s concept: a lack of historical, contextual and ideological modes of description, a definitional narrowness, an inability to establish stable and pragmatic genre denominators, an overdimensioned emphasis on narrative categories, and a disregard for non-literary and nonlinguistic media. The revisions of Todorov’s concept that have been elaborated during the last decades have used of a wide spectrum of theoretical models: Goldman’s genetic dialectics, the theory of possible worlds, the notion of intermediality, the cognitive narratology, and the theory of iconic „antiworlds”, among others. With reference to Bloom’s notion of anxiety of influence, the paper argues that the attempts to modify the theory tend to relapse into Todorov’s own patterns of thought, and, paradoxically, confirm his position as leading scholar in the field of the fantastic.

Denna uppsats analyserar det litterära temat känslighet i Sigfrid Siwertz’ roman En flanör. Begreppet känslighet definieras i relation till perceptioner och känslor och därefter belyses känslighetens uttrycksformer tematiskt i en närläsning av romanen. Analysen relaterar vidare till andra valda litterära gestaltningar, som kan sättas i sammanhang med verket. Speciellt fokus läggs vid att kontextualisera känsligheten med hjälp av litterära såväl som filosofiska jämförelsepunkter. Uppsatsen argumenterar för att känsligheten fungerar som en central narrativ drivkraft och samtidigt som en funktion som upplöser det ”flanörideal” som inledningsvis gestaltas hos huvudpersonen Torsten Gjörloff. Detta mynnar ut i ett intressant motiv där ”hyperkänslighet” måste överfinnas för att det ska vara möjligt att relatera till och sympatisera med andra människor. För att belysa detta tema på djupet lånar denna uppsats in begrepp från Henri Bergson vars filosofi influerade Siwertz, och genom denna explikation blir känsligheten och överskridandet av den möjlig att begripa på ett nytt sätt. Uppsatsen avslutas med en reflektion över hur känsligheten kan relateras till vår samtid.

Denna uppsats undersöker modernitetens framväxt i staden i Karin Boyes debutroman Astarte utifrån Yvonne Hirdmans teorier om genussystemet och det stereotypa genuskontraktet. Studien undersöker de manliga och kvinnliga huvudkaraktärernas olika drömmar om staden och verklighet i staden men också modernitetens konsekvenser för de karaktärer som befinner sig utanför stadsrummet. Analysen visar att kapitalismens varufiering i stadsrummet konstituerar och vidmakthåller olika stereotypa föreställningar av vad en kvinna respektive man är. Detta sker genom de återkommande bilder som förmedlas i skyltfönstren, på biograferna, i danssalongerna och i veckotidningarna som visar olika stereotyper av vad en man respektive kvinna är och bör vara. I analysen av stadens bilder applicerar jag Walter Benjamins tankar kring den dialektiska bilden och utifrån detta drar jag slutsatsen att karaktärerna försätts i en dvala som alienerar dem från verkligheten och från sin egen andliga kärna. Uppsatsen undersöker också konsekvenserna av moderniteten bortom stadens rum. Här visar analysen att Boye strategiskt väljer att skildra utsattheten hos det kvinnliga könet framför det manliga. Detta för att påvisa vilket kön det är som styr den kapitalistiska marknaden, men också för att skildra de grupper som blir allra mest utsatta i modernitetens spår, nämligen de äldre kvinnorna på landsbygden och de fattiga kvinnor och flickor som tillverkar de kläder som massproduceras till de nya städerna.

This monograph within the field of literary studies examines various modern representations of Byzantium from a cultural semiotic perspective. In this context, Byzantium was represented not only or chiefly as a static and fallen historical empire, but as a living, multilingual and multinational borderland. The study analyses an extensive body of Swedophone textual material, consisting of fiction, essays, poetry, Byzantine literary history and historiography, travelogues, literary criticism, newspaper articles, broadcasts and Orthodox Christian hymnography translated into Swedish. With a summary in English. 

This article discusses the notion of Byzantium and Byzantium’s potential capacities as a multifaceted borderland, as shaped and perceived in Julia Kristeva’s novel Murder in Byzantium. In spite of its title, this is not a historical, but rather a so-called total novel, which reconciles several different plots – romantic, criminal, political and philosophical. It relies on both fictive and historical texts, especially on The Alexiad, written in the 12th  century by the Byzantine princess and the first female historian ever, Anna Comnena. Through a literary analysis, this article shows how Byzantium is shaped in the novel by transgressions of the borders of narration, identity, space and time. Byzantium is thus of great interest to the general public and an academic discussion of borders, origin, history and culture, so important for the discussion of Europe’s role today in – or, as suggested in the novel, perhaps between – Eastern and Western cultures.

Gunnar Ekelöf (1907-68) återvände om och om igen till sin egen tidiga diktning. 1962 gav han ut sin första diktsamling sent på jorden (1932) tillsammans med andra opublicerade dikter från samma tid i ett Appendix 1962. I volymen ingick även ett tidigare opublicerat ”regihäfte” för fragment av abstrakt teater, kallat En natt vid horisonten 1930-32. Syftet här är att särskilt belysa och diskutera betydelsen av de olika ”byzantinska inslag” som enligt Ekelöf kännetecknar den scen där En natt vid horisonten framförs.

Utgångspunkten för Ekelöfs återupptagna arbete med En natt vid horisonten är det bysantinska kyrkorummets likhet med teaterscenen och detta rums möjligheter till olika perspektiviska system. I hans nyskrivna inledning från 1962 förläggs den tänkta scenen till despotens av Épiros teater i Árta, som dateras till sent 1500- eller tidigt 1600-tal, och som är ”inbyggd i den forna ikonostasen” i ett tidigare ”huskapell för någon despotissa”. Fragment av den bysantinska inredningen har bevarats där, och mycket av dekorationen är gjord enligt det bysantinska omvända perspektivet. Men samtidigt är teatern utformad i ”Serlios abstrakta anda” och liknar Theatro Olimpico i Vicenza. Ekelöf betonar att teatern är ”en förvirrande blandning av för tiden gammalt och nytt” och att ”både öst och väst” möts här. Hur kommer det sig och vad innebär det att Ekelöf i slutet av sitt liv väljer att förlägga sin ungdoms abstrakta teater till en scen som tidigare varit ett bysantinskt kapell? Vilka samband mellan abstrakt teater, modern poesi och bysantinsk liturgi använder sig Ekelöf av här?

Det är tydligt att Ekelöf själv uppfattade volymen från 1962 som en slutpunkt. I sina avslutande noter framhåller han att hela hans konstuppfattning är ”att återvända till ursprunget, att börja om och börja om. Ormen biter sig i stjärten. Cirkeln är sluten. Jag skriver inte mera ’poesi’.” Nu blev det ändå inte så, eftersom han kom att skriva ytterligare tre diktsamlingar, Dīwān över Fursten av Emgión(1965), Sagan om Fatumeh (1966) och Vägvisare till underjorden (1967), där inte minst den bysantinska traditionen och estetiken fortsätter vara produktiv. Hur binder de bysantinska inslagen i En natt vid horisonten samman Ekelöfs tidigare och senare dikter?

En natt vid horisonten har tidigare studerats av främst Reidar Ekner, Anders Olsson, Conradin Perner och Brita Wigforss. På senare tid har även det bysantinska i Ekelöfs poesi studerats ingående av bland andra Anette Fryd, Ulf Thomas Moberg, Elena Oxenstierna och undertecknad. Mot bakgrund av denna tidigare forskning och i gränslandet mellan poesi, dramatik och konst är det också intressant att undersöka hur det omvända perspektivet, som traditionellt används i bysantinska kyrkorum och ortodox ikonkonst, och som förekommer i flera av Ekelöfs dikter, fungerar i texten till En natt vid horisonten.

During the 1950s and 1960s the former notion of Byzantine culture as rigid and artificial turns into a challenge and a complex field of interest for several Western European writers. One of them is the well-known Swedish poet Gunnar Ekelöf (1907–1968), who found Byzantine tradi- tions still alive in Orthodox piety, in Istanbul and Greece, as well as in the Balkans and Karelia. Fascinated by these folk traditions he used ele- ments of Orthodox hymns and icons in his poems, whereby they gained a new function of estrangement with modern Swedish readers and cri- tics. Ekelöf never called himself a Christian – he rather saw himself as an outsider. To him, Byzantium held the desirable position of being located outside of traditional Western aesthetic norms and cultural borders, yet close in time and space. Ekelöf’s work is an intriguing metaphor for this paradoxical role played by the Byzantine tradition in modern European literature, itself a subject in need for further study and discussion.

”God, Now I Have Only You”: Theological, Narratological and Rhetorical Aspects of the Child’s Close Relationship to God in the Poetry of Britt G. Hallqvist

Works by the Swedish poet and hymn writer Britt G. Hallqvist (1914–97) were of crucial importance for the renewal of Christian poetry for children in Sweden during the 1960’s and 70’s. The aim of this article is to examine how the child’s relationship to God is shaped in Hallqvist’s prayers, poems and hymns for children from this period. Usually hymns for children depict God by means of description, but Hallqvist creates an active and reciprocal relationship between the child and God. She retells well-known Bible stories with a focus on children and from the perspective of children. In her poetry, she allows children to pose questions to God and to speak candidly with God, thereby enabling them to approach God with parrhesia. Furthermore, to characterize God, Hallqvist prefers metonymical devices – contiguity, personal relationships and human actions – and consequently she recognizes and defines God “by the children in his arms” (in a poem translated into English by Gracia Grindal in Preaching from Home, 2011: 223f). By such devices, Hallqvist’s Christian poetry for children becomes an ongoing conversation, characterized not by static definitions and descriptions but by action, movement and dialogue. Her so-called poetic theology turns out as inseparable from child theology, where the little child is placed in the center and regarded as foremost.

Vad säger den ortodoxa kyrkans ikoner oss och vår tids författare? Vad betydde de en gång för betraktarna i Bysans? Är det möjligt att inte bara måla utan också skriva en ikon? Ur ett intermedialt perspektiv, där olika konstarter möts, studeras i Ikon och ekfras det slags levandegörande beskrivningar som alltsedan antiken kallats ekfraser. De visar hur ikonerna upplevts och tolkats i olika tider. Dessutom undersöks hur den bysantinska ikonteologin kommit till användning inom västlig postmodern teori, hos inflytelserika tänkare som Baudrillard och Kristeva. Svenska författare, bland andra Lars Gyllensten, Göran Tunström, Birgitta Trotzig och Ingemar Leckius, möter här kyrkofäder och heliga dårar. Bokens avslutande del tar upp bysantinska perspektiv i Gunnar Ekelöfs diktning, med början i ett folkligt grekisk-ortodoxt påsknattsfirande.