The aim of this study has been to investigate why children spend time on Youtube. The study tries to answer the question why by taking part of childrens thoughts on Youtube as a digital room and what kind of feelings and emotions they experience while spending time there. The study shows that the informants spend time on Youtube to learn things they themselves think of as useful and interesting, in an enjoyful way and together with others with whom they have a shared interest. The study also shows that the informants spend time on Youtube in order to experience strong feelings, both ’negative’ and ’positive’, and that many of these ’negative’ feelings are experienced to have a positive effect. The informants also spend time on Youtube because it is experienced as a safe ’place of their own’ and as a world free from adult norms and values. On Youtube children get to experience feelings and take part of information and perspectives that normally aren´t available to them on platforms specifically aimed at children. In the digital room Youtube, children’s content flow is defined by children´s needs and interests, not their age. Spending time on Youtube therefore gives children a possibility, if only for a short moment of time, to experience how it feels to not first and foremost be a child. Finally the study shows that Youtube is an important part of many children´s daily lives and a shared platform for discussion topics between peers. It is also a place that encourages both activity and creativity instead of only passive media consumption.

Syftet med denna uppsats är att göra en kvalitativ och komparativ studie genom att närläsa några appar på ett givet tema. Detta har jag gjort med stöd av bilderboksforskning. Jag har valt att se närmare på ABC-appar utifrån att de är designade med en pedagogisk intention.Jag visar genom studien, på ett av många sätt, att se på och förhålla sig till appar. Utifrån ett sociokulturellt perspektiv belyser jag det estetiska begreppet smak, vilket jag ser som en betydelsefull fond till min studie, eftersom jag anser att smak påverkar förväntningen och därmed upplevelsen. Min strävan är att hålla ett kritiskt barnperspektiv, det vill säga att genomlysa de föreställningar om barndom som tas för giv, eftersom barn är en målgrupp för kommersiella intressen.

Denna studie syftar till att undersöka vad lycka är och betyder för barn, enligt hypotesen att lyckan tenderar vara en central del i livet, där barns föreställningar kan tänkas ligga närmre psykologernas uppfattningar om lycka än filosofernas, då dessa de senares uppfattningar är mer komplicerade och mångdimensionella. Ansatsen är att jämföra barns uttalanden med forskningsrön kring lycka. Studien har sin utgångspunkt i ett filosofiskt frågeställande förhållningssätt, med den positiva psykologin som ram. Undersökningen presenteras i form av en deskriptiv studie av 121 barns reflektioner kring lycka. Den är huvudsakligen disponerad kring tre centrala delar: Vad lycka är, vilka förutsättningarna är för att bli och vara lycklig samt vad som medverkar till individens lycka. Studiens resultat visar till stor del på ett bekräftande av tidigare forskning. Barnens tankar om lycka är tätt sammanhängande med livsbejakande positiva känslor. Resultaten visar på vikten av det oumbärliga i nära relationer samt individens behov av aktivitet. Ytterligare visar resultaten på att människans inre upplevelser samt den egna inställningen inverkar på individens upplevelse kring lycka mer än vad påverkan från de omgivande yttre omständigheterna gör. Barnen uttrycker också i motsvarighet till flertalet vetenskapliga studiers utfall, att lyckans betydelse är så högt värderad att den i övervägande antal fall ses vara skäl till att leva. I studien redovisas också relativt nya resultat inom neurobiologisk forskning samt inom den positiva psykologins fält avseende lycka. Dessa visar på den tämligen entydiga slutsatsen att den mänskliga lyckonivån skapas och är påverkbar genom individens egna ageranden samt inre påverkan av de mentala processerna, hela livet. Studiens resultat visar att barnens uppfattningar inte befinner sig nära psykologernas resonemang, vilket inledningsvis var studiens antagande, utan snarare överensstämmer dessa med filosofernas tankegångar.

Denna studie undersöker vilken syn på barn och barns arbete som råder inom delar av den svenska kulturbranschen. Med utgångspunkt i castingprocessen som praktik undersöks vilka antaganden som kan ligga till grund för legitimeringen av samarbetet mellan barn(skådespelare) och en professionell kulturbransch. Utifrån ett diskursanalytiskt ramverk  analyseras intervjuer med yrkesverksamma castare med syfte att identifiera de diskurser som fastställer barnskådespelandets olika innebörder. Analysen pekar på att diskurserna som (re)produceras är i ständig konflikt. Det råder en motstridig syn på barns arbete som å ena sidan beskrivs som ett roligt och lekfullt nöje, och å andra sidan som en kravfylld och utmanande uppgift. Barndom och arbete är svårförenliga och barnskådespelaren positioneras således i skärningspunkten mellan barn och medarbetare. Barnskådespelaren tillskrivs kompetens och expertis men är även i behov av extra omsorg och skydd - ett ansvar som påläggs den vuxna. Trots potenta hot om arbetsmarknadens och vuxenvärldens exploatering och utnyttjande av barn framhävs dock kulturarbetets positiva effekter och påverkan. Kulturarbete tillskrivs mervärde och barn både tillåts och uppmuntras arbeta.   

Syftet med denna uppsats är att studera vilka högtider som uppmärksammas i förskolemiljöer, varför just dessa lyfts fram samt att diskutera detta i förhållande till förskolans läroplan och Konventionen om barnets rättigheter. Uppsatsens empiri består av tjugo intervjuer med pedagoger verksamma i Stockholm med omnejd, vilka förmedlar att det är de så kallade ”svenska högtiderna” som uppmärksammas och även firas. Andra religioners och kulturers högtider kommuniceras mest enskilt, med de barn som tillhör dessa. Den läroplan som förskolan sedan 1998 lyder under, talar om att överföra ett kulturarv till barnen. Vad det däremot innebär är informanter och forskare osäkra över. Uppsatsen diskuterar också, med stöd i empirin, den delaktighetsformulering som finns i läroplanen. Barnen skall göras delaktig i andras kultur men vilka som ska göras delaktiga i vad och hur det ska ske, råder delade meningar om. Texten avhandlar också rituella uttryck på förskolorna och diskuterar dessa, i förhållande till barnens lek. Kanske är ritualer vuxenlek, som liksom barnens lek, syftar till att skapa mening.

Utifrån ett barnkulturellt perspektiv, som framhåller leken som ett kulturuttryck, är studiens syfte att undersöka och nå en djupare förståelse för den kommunikation vilken uppstår i möten mellan barn, som vårdas och/eller är inlagda under kortare eller längre tid på Astrid Lindgrens barnsjukhus, och Glädjeverkstans sjukhusclowner. Studien vilar på en barndomssociologisk grund och hämtar inspiration från psykoanalytiska, kommunikations-teoretiska och filosofiska synsätt på lek, vilka belyser lekens tillblivelse, innebörd och mening. I ett etnografiskt fältarbete, med observationer som huvudsaklig metod, har tio verksamma sjukhusclowner studerats i deras kommunikationer med barn som vårdas och/eller behandlas på barnsjukhuset. För att förstå mening och innebörder i den studerade kontexten har ett hermeneutiskt tolkningsförfarande tillämpats genom hela forskningsprocessen. Det insamlade materialet visar hur det uppstår ett symboliskt och skapande mellanområde i anknytningen mellan barnen och clownerna där fantasin dominerar och lekandet tar form. Leken framkommer som en livsform, en frizon, i vilken smärta, ångest och tristess ger intryck av att ersättas av glädje, skratt och avspänning för en stund. Utgångspunkten för kommunikationerna är clownernas lyhörda och empatiska inlyssnande av det unika barnets förmåga, villkor och önskemål i stunden. Studien synliggör vidare att den form av lek som uppstår har en estetisk form. Genom konstnärliga kommunikationsmedel; språk, musik, ljud, trolleri, sång, dans, mimik, rörelse, rytmik och clownernas rödmålade näsa, deras karaktäristiska kläder samt detaljerade och uttrycksfulla accessoarer skapas en lekfull dialog mellan barn och clowner. Clownernas sinnliga, kroppsliga och verbala metakommunicerande blir sålunda ett kreativt och fantasifullt förhållningssätt till verkligheten och vardagen på barnsjukhuset. Studien lyfter fram clownernas livsbefrämjande barnperspektiv med lekfullheten (fantasin), livsglädjen och hoppet som uttryckliga markörer. Utöver detta bidrar studien med en fördjupad förståelse om kommunikationernas barnkulturella värde genom att lyfta fram hur barnens egna villkor, uttryck och perspektiv bejakas i en improviserad, rörlig, överskridande och glädjefylld karnevalisk form av lek.

Syftet med uppsatsen är att diskutera vilken delaktighet RATS Teater erbjuder sin publik i mobiltelefondramat Antigones dagbok och vidare visa på hur publiken förvaltar denna delaktighet under föreställningstillfället.I uppsatsens första del görs en semiotisk tolkning av föreställningens visuella och audiella teckengrupper. I uppsatsens andra del görs en receptionsstudie med den unga publiken. Förutom observationer och intervjuer återfinns en analys av det textmaterial som publiken får möjlighet att skapa under föreställningstillfället.I uppsatsens teoridiskussion redogör jag för delaktighetsbegreppets mångfacetterade innehåll och funktion. Detta är nödvändigt för visa på begreppets variationer beroende på i vilken forskningskontext det används och vidare för att ringa in på vilket sätt begreppet delaktighet diskuteras i relation till uppsättningen.Antigones dagbok är utformad som en applikation för smartphones och kan beskrivas som gps-styrd radioteater i offentlig miljö. Ljudfiler spelas upp när publiken närmar sig de i förväg bestämda spelplatserna. För att publiken ska kunna orientera sig tar de hjälp av den karta som visas i telefonens display samt de röster och den musik som spelas upp. Efter varje ljudscen ställer huvudkaraktären Antigone en fråga till publiken. De svarar på dessa genom att skicka sina svar som sms. Kommentarerna går att läsa direkt i displayen och kan få betydelse för tolkningen av föreställningen. I uppsatsen diskuteras dels hur publiken är delaktig genom att replikera skriftligt på frågorna. Därtill diskuteras hur iscensättningen låter publiken vara medskapare av uppsättningens helhet. De unga åskådarna måste själva tillskriva karaktärerna attribut eftersom dessa aldrig syns utan enbart finns i ljudscenerna. Publiken har också till uppgift att ta ställning till vad, i den offentliga miljön, som ska utgöra föreställningens scenrum. Till skillnad från föreställningar i teatersalonger med specifik scenografi och rekvisita blir det publikens uppgift att skapa föreställningens fiktiva rum utifrån det offentliga rummet som omger dem.I receptionsstudien är det tydligt att publiken gillar denna digitala och utmanande iscensättning. Den unga publiken visar sig ha vissa svårigheter att ta till sig historien om Antigone. Samtidigt är det tydligt att den stora behållningen inte är föreställningens berättelse utan formen. Eleverna i receptionsstudien framhåller närheten till karaktärerna och platserna som skapas under föreställningshändelsen; de känner sig snarare som aktörer än som åskådare. Formen erbjuder också en mer tillåtande miljö där elevernas är mer aktiva som åskådare än passiva. Detta visar sig har positiva effekter på elevernas upplevelser.Mest uppskattat är föreställningens digitala verktyg. Det tillåter publiken att göra avtryck i produktionen. Förutom att svara på frågorna som ställs och dela med sig av sina perspektiv använder eleverna tekniken för att lämna omdöme på föreställningen och kommentera sin upplevelse.

Syftet med denna rapport är att illustrera hur arbetet med att lyssna till barns och ungas röster om upplevelser av kulturevenemang och utbud kan gå till och vidare vilken slags kunskap som kan komma Stockholms stads Kulturförvaltning och andra berörda parter till gagn genom arbetet.

Det empiriska underlaget för studien utgörs av intervjuer med 108 barn i åldrarna 4-18 år. Intervjuerna har genomförts som fokusgrupper varav vissa skett i direkt anslutning till en scenkonstföreställning och då fokuserat på reception, medan andra fokuserat på generella upplevelser av kultur och kulturutbud.

I studien konstateras att barn och unga främst talar om kultur i termer av estetiska uttryck, men att de också vidgar begreppet till att innefatta antropologiska aspekter. Kommersiell och massproducerad kultur nämns inte av barnen i någon större utsträckning vilket troligen är ett resultat av vilken kultur det är som premieras i skolan. För många barn och unga är skolan den huvudsakliga kulturförmedlaren och de upplever mycket begränsat inflytande över det professionella kulturutbud de möter där. De uttrycker oro inför större medbestämmande och särskilt inför risken att välja fel, något som framstår bero på svårigheten att hitta något som passar alla barn såväl som själva skolkontexten. Däremot efterfrågar de större variation och valfrihet i relation till det utbud de möter. Närvaron av professionell kultur i skolan uppfattas ofta av barnen som en form av belöning för framför allt gott uppförande. Någonting som framstår påverka barns upplevelser av kulturevenemang är tidigare erfarenheter samt den information de fått inför ett besök. Barnen anser att denna ofta är bristfällig. Barnen diskuterar kulturens egenvärde i termer av lust, inspiration och utmaning för tanken, men också hur dessa aspekter tillintetgörs av den nyttopräglade användningen av kultur de möter i skolan.

För Kulturförvaltningens del så innebär detta att de är beroende av skolan, såtillvida att många kulturfrämjande insatser på ett eller annat sätt inbegriper skolan som kulturförmedlare. Skolkontext och kulturfrämjande insatser är ofrånkomligt sammanlänkade. Det innebär också att Kulturförvaltningen för sitt arbete med barns och ungas delaktighet har mycket att vinna på att upprätta direkta kontakter med målgruppen. För detta arbete är det viktigt att föra med sig vetskapen om hur barns, ungas och vuxnas kulturbegrepp kan skilja sig åt, något som komplicerar arbetet med att tillgodose barns och ungas rätt till kultur. En fråga att bära med sig i detta arbete gäller vems definition som ska gälla.

The play, Antigone’s Diary, is a re-written version of Sophocles’ classical play, developed with teenage schoolchildren in the riot-ridden suburb Husby, a 30-minute subway ride away from the centre of Stockholm. Rebecca Forsberg of RATS Theatre adapted the plot into an interactive radio performance with a mobile audience, walking through the suburb and responding via text messages to Antigone’s questions after each of the twelve scenes. Young audiences were of especial interest for this project. Therefore, school performances for teenagers are the focus of this survey. The responses of pupils were studied during and after performances by means of observations, qualitative interviews and quantitative analysis of the text messages that the participants sent in response to Antigone’s questions. The seriousness and enthusiasm of young audiences were one of the stunning outcomes of this survey and a number of quotations illustrate the immersive power of this production. Furthermore, this experiment also served as a text bed for the Department of Computer and System Science, to which Rats Theatre is closely tied. The multimedia performance, combining radio drama, mobile audiences in a local environment and the options of interactive participation, demonstrated the potential of participatory experiences to engage audiences in democratic processes that can be applied to issues of political interest and decision making in the public sphere.

Syftet med denna uppsats är att studera Astrid Lindgrens berättelse om Karlsson på taket. Fokus ligger på att urskilja de attribut som gör att Karlsson kan betraktas som en vuxen karaktär. Därefter har en skev läsning gjorts med syfte att uppmärksamma hur hans agerande som vuxen kan anses bryta mot vuxennormen eller inte.

Studien tar avstamp i barndom- och barnkulturforskning där ifrågasättandet av den binära uppdelningen mellan barn och vuxna är centralt. En annan utgångspunkt är också att det barnlitterära fältet kan utgöra en arena där detta ifrågasättande kan möjliggöras.

Ålderskritisk teori används i analysen och fokus ligger på att ifrågasätta ålder, vuxen och barn som socialt konstruerade kategorier. Detta görs utifrån premisser att ålder är en organiserad princip, att ålder görs och att ålder är en maktrelation. De queerteoretiska begreppen performativitet och subversiv performativitet är också relevanta för att tolka Karlssons agerande som normbrytande eller ej.

Av analysen framgår att Karlssons vuxenhet skrivs ut av både explicita och implicita markörer, men hans agerande ligger inte alltid i linje med vuxennormen. Makt är något som genomsyrar Karlssons agerande på gott och ont. Ibland används den till att ifrågasätta begreppen vuxen, barn, ålder och dess tillhörande föreställningar, i andra fall används den i förtryckande syfte och leder istället till ett bekräftande av dessa kategoriers normerande föreställningar.

Media debates about children and new technology is based on adult’s views and opinions, while children’s own knowledge on the subject seldom is represented. I stress that the reason for this is childism. This thesis aims to highlight a selected group of children’s experiences and knowledge about video games in relation to surrounding contexts, peers and adults. The empirical data consists of seven hours of observations from a course on video game programming as well as interviews with four of the participants, aged eight to nine, with an interest in video games. With the use of hermeneutics, affordance theory and theories on culture the data has been analyzed and structured into five themes: Competence and identity, Notions about adults, Video games as communal practices, Regulations and freedom and Normative values about video games. The results indicate a range of different aspects of the participants’ experiences of as well as ideas and assumptions about video games and video game contexts. The participants showed practical and theoretical knowledge about games, their structures and related terms, which they used to shape identities of being knowledgeable persons who play games. This is not to be confused with the label ‘gamer’, which not all participants identified themselves with. Despite the fact that some of the participants knew adults who had a more or less substantial interest in gaming, they considered adults to be individuals who do not play video games and are unversed about games in general. Video games and their surrounding contexts can be seen as communal practice which constitutes in virtual as well as physical spaces. During the observation studies it became clear that video games were the focal point of interaction in the participants’ peer culture, and that this peer culture was part of and extended into a superior video game culture. The participants gaming practices were regulated by the premises of the games as well as aspects concerning when, what and for how long they were allowed to play; all of which was mainly determined by adults. By resistance or acceptance, the participants either yielded or used strategies to elude the restrictions. Occasionally during the interviews, the participants made statements that appear to be shaped by normative values about both children, video games and gamers. These normative values derive from discourses concerning quality, what is considered to be a ‘good childhood’ and the alleged dangers of video games; discourses that the participants both reproduced and opposed. In conclusion, these matters need to be further researched and brought into light to nuance the common debate about children and video games.

Syftet med den här uppsatsen är att studera Snövit: barnens julkalender som ett exempel på det tidiga 1900-talets fostrande barnkultur.

Materialet som har använts är dels utdrag från fyra stycken brev, adresserade från redaktionen till sina läsare, men även fyra stycken skönlitterära berättelser. Allt av det material som nämns i uppsatsen publicerades mellan år 1900 och 1931.

Studiens huvudsakliga utgångspunkt ligger i att analysera hur barnkultur kan användas som ett redskap för fostran, vilka fostrande strategier som användes i Snövit, samt vilket sorts barn som redaktionen ämnade fostra fram. Som teoretiskt perspektiv ligger fokus på utgivarens barnsyn och även på de barndomsdiskurser som går att urskilja.

I analysen framgår det att redaktionen hade en barnsyn som stämde överens med diskursen om det goda barnet. De fostrande strategier som har använts främjar främst en inställning till fostran där de fiktiva karaktärerna fick föregå med gott exempel för den riktiga publiken. Berättelsernas moraliska lärdomar följer teman så som rätt och fel, personligt ansvar och lojalitet.

Centrum för barnkulturforsknings årliga symposium hade 2011 rubriken ” ’Huvud, axlar, knä och tå’ - Om barn, kultur och kropp”. Under tre dagar diskuterades ny forskning; konstnärer och praktiker presenterade spännande verksamheter. I denna volym publiceras merparten av föreläsningarna.

Artiklar i antologin:

Delaktighet i lek - en fråga om röst i det barnkulturella - Ulf Janson

Att sätta örat intill... Barns röster och vuxnas lyssnande inom värdepedagogiskt arbete i skolan - Margareta Aspán

"Varför måste vissa alltid ha rätt?" Vad barn vill veta när de själva får fråga - Liza Haglund

Barns röster om medverkan i Kamratpostens insändaravdelning - Catharina Hällström

Sångfåglar, aktionsreportrar och toarullar. Barns delaktighet i TV då och nu - Malena Janson 

Går det att intervjua barn - Ylva Mårtens

Tysta barn och talande robotar - David Cardell

Barnkultur och natur i Astrid Lindgrend värld - Anne-Li Lindgren

"Detta måste vara världens bästa experimenthus". En studie av barns användning av ett Science Center - Tobias Samuelsson

Konsten att göra konst tillsammans med publiken. Om arbetet med Vad ska vi göra? på ung scen öst - Malin Axelsson, Moa Backman, Tova Gerge, Anna Lundberg. Red. Malin Axelsson

Att involvera barn i forskning - Barbro Johansson

Barn som medforskare. ökat medvetande gnom deltagande - Patrik Hernwall

Artikeln ifrågasätter vedertagna "sanningar" om barns relationer till medier och visar hur den offentliga debatten och inte minst traditionella medier ger en förenklad och missvisande bild av barns medieanvändning. Texten utgår ifrån aktuell forskning och barnkonventionens artikel 17 om barns rätt till information.

I över 40 år har Rainer Hartleb i "Jordbrosviten" följt representanter för en generation som var unga i ett helt annat Sverige än det som deras barn nu lever och växer upp i. Dokumentärerna vittnar också om hur synen på barn samtidigt förändrats i grunden.

Antologin bygger på Centrum för barnkulturforsknings symposium 2018 och kretsar kring frågor som Finns det egentligen något som är normalt? Om svaret är ja: innebär det att allt annat är onormalt? Om svaret är nej: innebär det att vi alla i själva verket är mer eller mindre (o)normala? Och hur reflekteras, diskuteras och problematiseras dessa frågor inom barnkulturen i samtida och historiskt perspektiv?

David Buckingham's Youth on Screen. Representing Young People in Film and Television tries, and to a great extent succeeds to, really get to the heart of the problem of representing young people on screen. This means that it puts into question the very concepts of the youth and representation. The youth, Buckingham soon establishes, is constructed and defined by adults and reinforced by cultural media like films and television, which implies that youth film as a genre not only is created for a young audience, it also actually creates the young audience as a specific age category with certain attributes, prerequisites and needs. 

To sum up, Youth on Screen is a rich, fertile and important read for anyone interested in children and youth, film and television, culture and society—as well as the relations and motions in between. As the author himself notes, it is a comprehensive, but far from all-encompassing, study, and there are numerous more themes, nations and film and television titles worthy of attention. 

This article is an interdisciplinary study of the figure of the child in Ingmar Bergman’s Höstsonaten (Autumn Sonata) (1978), using theoretical perspectives from childhood studies within a cinema studies framing. By analysing the shifting roles of mother and daughter in this seldom-discussed film, the article demonstrates the on-screen child figure’s capacity to challenge society’s deep-rooted ideas of ‘child’ and ‘adult’, respectively, thereby exposing the inconstant nature of age categories. Drawing on contemporary childhood studies, I argue, using Autumn Sonata as an example, that the child figure in cinema bears a subversive potential for questioning power relations between generations as well as defying a chrono­normative notion of time and age. This reading contributes to a deepened ­awareness of the function of the on-screen child figure, not least transferable to Bergman’s cinematic work. It also sheds light on the mutable connections between fictional children and central conceptions of childhood in contemporary society.

Swedish cinema for a young audience has a strong tradition of portraying children as subjects, i. e.  round characters, with some degree of complexity and undergoing certain development. Less noticed is the tendency in many children's films to challenge the paramount idea of childhood as a period of life characterized by innocence. This is carried out through several thematic and aesthetic ways, of which the depiction of the subversive child is the most apparent. 

This paper identifies this figure as someone who challenges our society's strict division between childhood and adulthood, often referred to as the generational order. It focuses upon child figures that transgress the norms of childhood in different ways. For example, in The War Game (2017), Malte behaves like a military strategist inspired by John Nash, and in The Girl, the Mother, and the Demons (2016), Ti acts like a parent to her mother. By hereby suggesting that children have a huge potential, they both address the unstable and fluid quality of age. And thus, they also, indirectly, challenge the power relations that is the foundation of the generational order.

The theoretical framework of this paper is interdisciplinary, deriving from cinema studies as well as childhood studies. By intercrossing these research fields, children's film is illuminated as a potentially subversive arena, where not only the innocence of childhood, but the very concept of childhood, might be called into question. 

Reports show that film is by far the most popular art form among Swedish kids (Statens medieråd, 2017). Nonetheless, only 45 per cent of them get the chance to see and discuss fiction films in school (Svenska filminstitutet, 2017), while most probably 100 per cent of them read and discuss novels during schooltime. By intercrossing cinema studies and the science of education, this paper describes film education as a concupiscible, inclusive and meaningful activity, especially well-suited in extended education environments. 

 In what ways can film education contribute to extended education? What can children and educators respectively learn from fiction film activities? How does one best utilize the kids' own preferences, experiences and knowledge – and how does one challenge these? The theoretical framework is mainly drawn from the field of aesthetic learning processes (Lindstrand & Selander, 2009; Burman, 2014) and carries out the distinction between market-related, modest and radical aesthetics (Aulin Gråham, Persson & Thavenius, 2004). It also relates to the growing research field of film education, inter alia expressed in the freshly launched Film Education Journal. 

 The paper shows that the fiction film's strong emotional effect can become a great asset within film education in educare centres and after-school clubs, since it works as a shortcut to the pupils' inducement to learn (Janson, 2016). The process of 1) curating a film programme; 2) introducing the screening; 3) watching the film together and; 4) sharing thoughts during a moderated discussion, adds to a multifaceted and joyful pedagogical model where educators and pupils alike contribute. 

Texten visar hur barnfiguren genom hela filmhistorien varit en ytterst central gestalt och tagit form på vita duken som spektakel, symbol och/eller subjekt. Barnkroppen har också varit föremål för estetisering genom att anpassas efter ett snävt utseendeideal som förkroppsligas av filmhistoriens mest populära barnstjärna, Shirley Temple.

Även den svenska barn- och familjefilmen, som i jämförelse med Hollywoodfilmen brukar framhållas som "autentisk", präglas historiskt av ett utseendeideal som ligger nära den amerikanske barnstjärnans, men som samtidigt undertsryker det nordiska barnets samhörighet med naturen.

Kanske, avslutar artikeln, är dock den svenska filmen nu redo för en större mångfald av olika barnkroppar med olika utseenden och funktioner. Det finns i alla fall tecken i samtiden som tyder på det.

Artikeln belyser de beståndsdelar eller grundläggande elemnent – berättelse, mise-en-scène, kamera, klippning och ljud – som sammantagna skapar konstformen film. Vidare beskriver den hur man på ett lustfyllt och lärorikt sätt kan analysera dessa tillsammans med sina elever i en filmpedagogisk kontext.

Filmen har alltsedan begynnelsen i varierande grad använts för att påverka publiken såväl känslomässigt som idémässigt. Särskilt barn- och ungdomsfilm har använts i ett fostrande syfte, d v s för att fömedla ideal och normer. Artikeln beskriver hur man får syn på en films normer och hur man kan hitta verktyg för att ifrågasätta dem. Vidare beskrivs utifrån såväl mainstreamfilm – exempelvis Lejonkungen – som svensk barnfilm –exempelvis Förortsungar – hur filmpedagogiken kan användas för att initiera normkritiska diskussioner i en pedagogisk kontext såsom skola, förskola och fritidshem.

Barnfilmer där en flicka prövar att vara pojke har lång tradition. Men det tycks vara obligatoriskt att de "hittar hem" mot slutet. När så inte sker, som i den aktuella filmen Tomboy, betraktas de inte heller som barnfilmer.

Karen Lury undersöker i en ny bok hur barn används för att skapa visuella och dramatiska effekter i filmer för vuxna. Bland annat skriver hon om så kallade J-horror-filmer där spökena ofta är blodtörstiga barn.

Texten reflekterar kring frågor som Hur kan vi förstå barns kultur- och medievanor i dag? Varför tycker vuxna så ofta att de ungas fritid ägnas åt "fel" saker? Vad är sig likt och olikt från tidigare generationer? Och varför återkommer ständigt vissa figurer och motiv i barnkulturen?

Svensk barnfilm har alltid utgjort ett sidospår till film för vuxenpublik, "riktig film". Vidare har den med få undantag tematiskt och estetiskt präglats av påbud och förbud, d v s vad den måste vara och vad den inte får vara. Påbuden och förbuden varierar i någon mån över tid men generellt kan man säga att en svensk barnfilm måste skildra söta, snälla barn och ha en klassisk dramaturgi samt att den inte får skildra elaka barn, sex eller politik och inte heller får vara formmässigt experimentell. Det innebär inte att barnfilm per definition måste följa dessa påbud och förbud, men att konventionerna är så starka att de framstår som "naturliga". Barnfilmens berättarmässiga och formmässiga möjligheter är i själva verket precis lika många och rika som  annan films.

Boken belyser hur filmen och andra rörliga bildmedier kan användas för en modern, dialogbaserad undervisning från förskoleklass till gymnasieskola. Filmpedagogiken utgör egentligen inte en metod, utan flera olika metoder. Den är en estetisk lärprocess - en som stimulerar eleven till att aktivt se, samtala om och skapa säväl självständigt som i dialog med kamrater och pedagog. Den är också en av grundstenarna i media literacy, eller medie- och informationskunnighet (MIK), som är central för orienteringen och inkluderingen i ett demokratiskt samhälle.

Med såväl teoretiska som praktiska texter beskriver boken vad filmpedagogik är och kan vara samt hur den kan bedrivas. Här diskuteras bl a hur högstadieelevers filmsmak kan breddas, dokumentärfilm kan undersökas och normkritik kan bedrivas med hjälp av blockbusters.

After a short historical flashback, this paper focuses on representation within Swedish children's cinema of today. Films such as Kidz in da Hood (2006), The Girl, the Mother and the Demons (2016) and The War Game (2017) depict the stories of children from a range of different backgrounds and with a multitude of colors of skin and hair. By examining the representation of young protagonists of Swedish live-action children's films that premiered 2015-2019, the paper will offer an insight into how cinema of today reflects – or fails to reflect – Swedish society. 

The theoretical framework of this paper is profoundly interdisciplinary, deriving from cinema studies as well as childhood studies with an intersectional perspective. By intercrossing these research fields my approach considers the heavily charged concept of childhood and the unique cinematic language alike. Thereby, children's film is illuminated as an arena for the generational order where adults reproduce their power, but also as an artistic and potentially political space where all children's perspectives can, and should, be manifested.   

Kjell Grede’s Hugo and Josephine. An Expression of Children’s Culture of Its Time and a Children’s Film of Tomorrow

The debut feature film of director Kjell Grede, Hugo and Josephine (1967), is an adaptation of Maria Gripe’s literary trilogy and is often referred to as the best Swedish children’s film ever made. Upon its premiere, the film was very well received by the critics, but some also claimed that it wasn’t suitable for children. This article uses this ambivalence towards Hugo and Josephine as its starting point and demonstrates, via adaptation studies, film studies and childhood studies, how the film transgresses children’s film conventions.

For example, my analysis of the film form reveals that Hugo and Josephine is a story largely taking place inside the protagonist. Therefore, it should not be seen as a realistic depiction of a series of events, but rather as a formation of a child’s apprehension of the same events. This filmic mode, which I term “a child’s realism”, can be interpreted through the liminal spacetime as well as hyperbolic and phantasmic occurrences. Also, the film thematises childhood as a social construction by presenting different ways of being a child and an adult respectively.

In this way, Hugo and Josephine transgresses the children’s film conventions of the time and, concurrently, puts into question the boundaries between childhood and adulthood as well as the rigid division between fine arts for children and adults respectively. These social and artistic issues were highly topical towards the end of the 1960’s, and therefore Grede’s film is characteristic for its time. But simultaneously, it forebodes the artistically and thematically seminal Swedish films and TV series for children of the 1970’s.

Artikeln beskriver utifrån belysande exempel hur filmpedagogiken kan användas inom skola, förskola och fritidshem som ett lustfyllt och dialogbaserat sätt att förmedla och förmera kunskaper hos såväl barn som pedagoger. Texten tar sin utgångspunkt i Martha Nussbaums kunskapssyn, Mark Cousins filmdefinition och Unescos MIK-begrepp. 

Älskades barn lika mycket av sina föräldrar under medeltiden som idag? I sin nya bok om barndomens historia ifrågasätter Eva Österberg många fördomar om hur barn betraktats i det förflutna – men fastnar själv i en förlegad syn på barnet som passivt offer.

Svensk barnfilm har alltid utgjort ett sidospår till film för vuxenpublik, "riktig film". Vidare har den med få undantag tematiskt och estetiskt präglats av påbud och förbud, d v s vad den måste vara och vad den inte får vara. Påbuden och förbuden varierar i någon mån över tid men generellt kan man säga att en svensk barnfilm måste skildra söta, snälla barn och ha en klassisk dramaturgi samt att den inte får skildra elaka barn, sex eller politik och inte heller får vara formmässigt experimentell.

Den här boken innehåller reflekterande och debatterande texter av åtta filmskapare som gick Stockholms dramatiska högskolas barnfilmsmagisterutbildning 2011-2012 och som inte vill låta sig hindras av rådande påbud eller förbud utan som vill skapa barnfilm lika rik på möjligheter som film för vuxna.

Medverkande: Erika Norén ("In the doorway". Om queera identitetsprocesser i barnfilm), Karin Quinn (Animerad barnfilm – mer än likriktad underhållning), Karolina Pajak (Konstnärlig barnfilm – en stimulerande utmaning), Lena Hanno Clyne (Den ofrivillige barnfilmaren), Malena Janson (Inledning eller Varför barnfilmen alltid befunnit sig i kris), Marjo Viitala ("You guys wanna see a dead boby?" Om barnet och döden på film), Nicklas Wedin ("Vad vill barnen se?" och andra frågor jag inte tänker ställa. Varför kreatörens drivkraft måste komma inifrån), Rebecca Forsberg (Digital barnkultur – att vara där barn är) och Sara Sjöö (Annorlunda fredagsmys. Berättelsen om hur Josef Fares sabbade och räddade kvällen).

The aim of this article is to convey the history, practices and central discourses of film education in Sweden. The first part takes the pioneering efforts, dating back to 1908, as a starting point for describing the development of nationwide school cinema, financed by public funding and coordinated by the Swedish Film Institute. As I will argue, film education in Sweden is primarily used as a tool for fostering democratic citizens. The second part of the article discusses the main discourses of this film education model – that is, what constitutes this democratic citizen – and how these are conveyed. An analysis of film study guides produced by the Swedish Film Institute between 1988 and 2018 demonstrates that the main aim of what could be referred to as the Swedish model is to foster the basic principles of human rights as defined by the United Nations, and that this is achieved in a very convincing manner.